Ibland fastnar man i serier. jag såg precis sista avsnittet av Kimmy Smith på Netflix och rekommenderar den verkligen. Den är jätterolig och ger en del att tänka på också.
Serien handlar om en tjej som blivit kidnappad av en fanatisk pastor. Han lurar henne och några andra tjejer att jorden ska gå under, och håller dem tillfångatagna i en bunker. De tror att ingenting finns där utanför och pastorn hjärntvättar dem. Kimmy är den som lyckas spjärna emot bäst.
Efter tio år blir bunkern upptäckt och tjejerna släpps fria. Nu ska de klara sig i en värld som förändrats väldigt mycket. Kimmy hamnar i New York som barnflicka.
Mycket av det vi betraktar som självklart är egentligen ganska absurt och komiskt om man ser det med Kimmy Smiths ögon. Titta själv så håller du säkert med mig.
Nej, jag har inte försvunnit från jordens yta, inte ens utvandrat till Tasmanien. Jag är bara för lat för att blogga just nu. Jag ser att det är ganska många som går in på bloggen och jag får dåligt samvete för att jag inte skrivit något på länge.. Men rätt vad det är så kanske jag känner mig babbligare igen. Håll ut!
Jag lovar dyrt och heligt, när jag blivit känd musiker ska jag INTE lansera min egen parfym.
Jag var på stan efter skolan idag, gick in på Kicks och tittade på hyllorna. Där stod parfymer från One Direction, Britney Spears, Justin Bieber, Beyoncé, Kate Perry, Lady Gaga, Rihanna. . .
Jag är inte så säker på att Harry, Louis och de andra i One Direction ens gillar That Moment. Inte heller tror jag att Lady Gaga använder sin egen Fame. Visserligen är det ganska sannolikt att Lady Gaga verkligen låtit skapa en helt egen parfym åt sig själv, hon har ju råd med det, men den parfymen delar hon nog inte med sig av. Jag tror inte hon vill dofta som en massa andra personer.
Det är ju inte heller så att de här artisterna varit med och skapat de här parfymerna. Det handlar bara om att tjäna pengar på deras namn. Inget fult med det, men hela det här gänget tjänar väl tillräckligt bra med pengar på sin musik?
Jag tycker inte att någon av kändisparfymerna doftar så gott, många av dem påminner lite om hur det luktar när man sticker ner näsan i en påse med smågodis ( och nu ber jag dem som kanske har någon av dessa dofter som sin favorit, om ursäkt. Man tycker ju olika. . .)
Vad blir nästa steg?
Harry Styles toapapper? Justin Biebers disktrasa, komplett med hans porträtt? Rihannas tamponger?
Och var det inte någon svensk artist som för ganska länge sedan försökte kränga ett album med hjälp av tomatsoppa?
När kända personer blir intervjuade brukar de ofta få frågan vad de skulle ge för råd till sitt gamla tonårsjag (och nu har det ju alltså gått ganska många år sedan de här personerna var tonåringar).
Svaren brukar ofta vara diffusa, typ "det går över", "allt blir bättre" eller "dina bekymmer nu kommer snart att framstå som små och fjuttiga".
I morse hittade jag en krönika på nätet, skriven av Alex Schulman. Den handlade om hans hemska tonårstid, om hur han blev mobbad men också om hur han själv mobbade.
Så här slutade hans krönika:
"Om jag fick ge ett råd till mitt tonårsjag, skulle jag säga: ”Blunda. Glöm allt du är med om. Uthärda. Vänta. Den här skiten är snart över.”
Det lät ju lite deprimerande. Om Alex verkligen hade följt sitt eget råd så hade han ju inte kunnat skriva den här krönikan, som var bra.
Jag kunde inte låta bli att börja fundera på vad mitt framtida jag kan tänkas vilja ge för råd till den person jag är idag.
Kanske "Var inte ängslig för att göra bort dig. det är bara lite kul att kunna skratta åt sådant man gjorde som tonåring. Folk som alltid för allting rätt är faktiskt ganska trista".
Eller "Fundera på vilka som verkligen är dina vänner, som inspirerar dig och vill dig väl. Ta intryck av vad de personerna tycker, försök att inte gräma dig över att vissa du kallar kompisar gjort dig ledsen".
Just det här sista rådet från mitt framtida vuxna jag skulle det ju ha funnits anledning att lyssna på. En del av er vet vad jag menar.
Jag funderade mer på det här, och så frågade jag mamma när vi åt frukost , vad hon trodde att jag skulle ge mig själv för råd.
- Städa ditt rum ordentligt. Du anar inte vad du kan hitta längst in i skåpen. Det kan vara något du verkligen har glädje av, sa hon.
Jag blev lite sur för att hon inte tog mig på allvar. Då svarade hon:
- Jag menar allvar. Du kan tolka det symboliskt.
Sedan dess har jag gått och funderat på det där, på vad som kan finnas längst inne i mina "symboliska skåp" som jag inte är medveten om.
Det blir en andra säsong av Mozart in the jungle. Slukade den här underbara serien på Viaplay för ett par månader sedan. Jag kunde inte släppa den, jat tittade på alla avsnitt under två kvällar, och sedan blev jag förstås besviken för att den var slut.
Serien handlar om en symfoniorkester i New York, om en ung tjej som gärna vill spela med där, och om en underbart galen mexikan som blir ledare för orkestern.Det är någonsorts blandning mellan komedi och drama, karaktärerna är ganska speciella och stämningen är härligt galen. Sex, drugs and classical music, är undertiteln.
Jag rekommenderar verkligen den här serien och jag längtar efter fortsättningen.
Hej! Ser att många besöker bloggen just nu, och jag får så dåligt samvete för att jag inte hinner skriva något. Det händer för mycket nu, så ni får förlåta mig. Vi hörs snart igen när livet lugnar ner sig.7
Jag har varit borta från bloggen ett tag och har lite dåligt samvete. Men ni vet hur det är i december. Massor av prov i slutet av terminen och så ska det lussas, flera luciakonserter för min del. Och så ska man köpa julklappar och julpynta, och så blir det julafton och juldag och annandag. . . och sedan mellandagar som liksom bara försvinner i härlig slö stämning. Hoppas er jul var lika skön som min.
och så hoppas jag att 2015 blir ett riktigt fint år, ett generöst och tolerant och snällt år.
Ont om pengar. Skulle verkligen behöva hitta ett jobb. Nu när det är höst tjänar man inte längre lika mycket som gatumusiker.
Jag roade mig med att kolla vad kända personer jobbat med innan de blev kända.
Brad Pitt var kyckling. Också ett sätt att börja sin karriär som skådis. Klädd i kycklingdräkt var hans uppgift att locka folk till snabbmatsstället El Pollo Loco. Även Megan Fox jobbade i förnedrande arbetsklädder. Hon var utklädd till banan för att dra kunder till ett smoothieställe i Florida.
Johnny Depp var telefonförsäljare och sålde pennor (!). Mission impossible! Jennifer Aniston var också telefonförsäljare men gjorde ett så uselt jobb att hon fick sparken efter två veckor.
Kayne West sålde kläder i en GAP-butik. Patti Smithjobbade i bokhandel i New
York och under en period när hon inte hade någonstans att bo, brukade hon övernatta där i hemlighet.
Nick Harmer (Deathcab for Cutie) var sopåkare, Nirvanas Kurt Cobain var vaktmästare och Pink städade toaletter på McDonalds.
Lady Gaga var servitris i New York, Gwen Stefani jobbade i glassbar i Kalifornien och Madonna var anställd på Dunkin´Donuts vid Time Square i New York fram till att hon fick sparken för att hon spillt sylt (med flit?) på en kund.
Brandon Flowers från Killers var springpojke på ett kasino, inte så konstigt eftersom han växte upp i Las Vegas.
Men det konstigaste jobbet hade nog Ellen de Generes. Hon arbetade som ostronöppnare.
Annat värdelöst vetande: Ernstsom lagar mat och inreder i teve var tidigare kyrkvaktmästare i Degerfors.
Minns ni dansgruppen Until the End Crew, som gick till final, och kom trea i Talang i våras? Killarna i gruppen kommer från sju olika länder (Vietnam, Irak, Armenien, Afghanistan, Filippinerna, Syrien och Sverige), de träffades i Kiruna, bildade sin dansgrupp och började träna i en tvättstuga.
Men precis innan Talangfinalen fick två av killarna, Emanuel Oganesian och Sleman Ayad veta att de riskerade att utvisas till Armenien och Irak, som de flytt ifrån flera år tidigare.
I september skickades Emanuel ensam tilbaka till Armenien, medan resten av hans familj är kvar i Kiruna. Anledningen till att han känner sig hotad där är att han är kristen pacsifist ( Jehovas vittne), vägrar att göra militärtjänst. Han är rädd för att han ska hamna i fängelse i Armenien för att han vapenvägrar.
Det startades en namninsamling, och hölls protestmöten mot utvisningen, men det hjälpte inte.
Emanuel blev hämtad av polis och sattes på ett plan ut ur landet.
Nu har Emanuel, som är 20 år, fått erbjudande om jobb och arbetsvisum i Sverige. Men han är kvar i Armenien, och har inte råd att resa till Sverige.
Emanuels vänner, bland annat elever på estetiska gymnasieprogrammet, har startat en insamling för att hahn ska kunna ta sig hit och för att dansgruppen ska kunna återförenas. Jag kopierar in en artikel från tidningen NSD, vågar inte länka, för jag tror att man måste vara prenumerant för att kunna läsa på nätet. Läs artikeln under Youtube-klippet!
KIRUNA
Dansvännernas insamling till utvisade Emanuel Oganesian fortsätter. Av de 100 000 svenska kronor som behövs för att han ska kunna ta sig tillbaka och få det arbete han erbjudits återstår endast 30 000 kronor.
För att få in de sista tusenlapparna kommer Until the end crew att ha två insamlingsgalor – en i Luleå och en i Kiruna.
– Insamlingen i Kiruna kommer att vara inom en eller två veckor på café Rost, säger en av dansarna, Edward Nguyen.
– Vi skulle haft den i helgen men då var det bokat. Café Rost hjälper oss med lokal och vi får ta inträde där och man kan lyssna på musik och titta på dans och även köpa fika.
– Vi kommer att ha en insamlingsgala nu på onsdag i Luleå. Det är våra andra vänner i Luleå – hela estetiska programmet som är engagerade i galan och Exciled dance group som dansar för oss. Sara Nutti och många andra ska ställa upp och sjunga. Vi ska försöka samla in lika mycket pengar här i Kiruna.
– Jag ska tala med danskonsulenten idag. Hon håller på att ordna en turné i februari. Det är en dröm för oss att åka ut och dansa och leva på det. Vi kommer att ha en dansshow i december som heter It’s okay som handlar om jämställdhet – att det ska vara okay att vara den du är.
– Vi vill tro på att ingenting är omöjligt. Vi har gått igenom så mycket. Jag hoppas att Gud kan ge oss lite hopp så att vi kan andas ut lite. Bara vi får hit Emanuel. Det finns ingen garanti men det enda vi har som inte slocknar hos oss är hoppet. Det är det Until the end crew handlar om, att vi ska vara med varandra till slutet. Och det är inte slut för oss än.
Nog är det väl speciellt att en 17-åring fick Nobels fredspris! Malala Yousafzai blev ju den yngsta nobelpristagaren någonsin. Hoppas att det kan inspirera fler att stå upp för vad de tycker är viktigt och riktigt, både när det gäller stora och små saker. Och så hoppas jag också att det här ska leda till att unga människors åsikter tas på allvar.
Men lika bra är det förstås att Malala fick dela priset med Kailash Satyarthi, som jobbar för att barnarbetare ska få tillbaka sin frihet. Jag har ju varit i Indien några gånger och själv sett hur barn som går i skolan tvingas arbeta, till exempel plocka disk på restauranger. Ofta behandlas de mer eller mindre som slavar.
Och en helt annan sak: Gå in på Facebook www.facebook.com/Sandra.Hallen/posts/10204208381963521 och läs vad Sandra I Göteborg berättar, om hur hon stoppade ett gäng tjejer på spårvagnen, som mobbade en flicka med downs syndrom.
Ja det var ju val igår. Hittade en dikt som jag tycker en och annan borde läst innan hen röstade.
En kommer hit för att fly från nöden, en kommer hit för att undgå döden. En kom hit, av terror tvungen, en kom hit för att gifta sig med kungen. Dom är tyskar, iranier, greker och turkar, mest är dom snälla, andra är skurkar. En del är ärliga, andra skumma, en del är genier, andra är dumma. Mest är dom fredliga, andra vill slåss, men andra ord dom är som oss! En del söker lugnet i stället för bråket, det enda vi svenskar kan bättre – är språket. Det sägs att vi stammar från Adam och Eva, som inte var svenskar – men ja må dom leva!
Ja, det har väl inte undgått något 1D-fan att Harry Styles syntes i Stockholm härom dagen, bodde på Grand hotell och var och var på på Rolling Stones konsert Kanske för att studera Mick Jagger? Det tjatas ju alltid om att Harry är så lik Mick Jagger som ung och går rykten om att han ska spela Jagger på film.
Bråvallafestivalen startar och jag är inte där. Jag hade så gärna velat lyssna på Bastille och Daniel Adams-Ray och Imagine Dragons (mest av alla tror jag) och Mando Diao och Jake Bugg och Laleh (henne hörde jag i och för sig i början av sommaren på Grönan, bra som alltid!) och Lana del Ray och Nonono och The Kooks. . . och en massa andra också.
Och så går jag här i Stockholm och drar, medan andra får fantastiska festivalupplevelser på Bråvalla. Det är inte rättvist! Men nästa år. . .Då ska jag se till att ta mig dig, och då ska jag se till att ha nog med pengar för att kunna göra det. Jag börjar spara redan nu.
Om vädret blir bara lite bättre tror jag att jag tar gitarren och går ut och spelar för att kanske få lite pengar från turisterna. Och jag tror till och med att jag ska våga ställa mig i Gamla stan, på Västerlånggatan. Vi ses där - om jag vågar.
Så här lät Imagine Dragons när de spelade live i Stockholm i fjol. Då var jag inte heller där, vilket ju hade att göra med det där otroligt irriterande fenomenet åldersgränder.
Man kan förstås hänga konstkjorda fjädrar i riset, men de är svåra att få tag på. Så enklast är väl att pynta på något annat sätt. Här kommer lite inspiration:
En av mammas tidningar hade gjort en undersökning och frågat läsarna om de var feminister. 66 procent svarade att de inte var det.
Samtidigt så finns det statistik som visar att kvinnor tjänar 14 procent mindre än män.
Samtidigt har vi ju läs om våldtäktsrättegångar där man drar fram hur tjejerna varit klädda.
Samtidigt är det så att världens alla kvinnor äger 1 procent av all mark i världen, tjänar 10 procent av världens totala inkomst, producerar hälften av all mat i världen och utför 66 procent av allt arbete i världen.
Rättvist?
Om man (obegripligt nog) tycker att det här är helt OK så kan man låta bli att kalla sig feminist.
Om inte, så Är man feminist, och då ska man inte vara rädd för att tala om det.
Konstnären Caroline Näslund jobbar med ett konstprojekt om fandom och fan culture. Kolla in det här:http://imwiththefans.tumblr.com/
För ett par veckor sedan skrev hon så här i konstbloggen:
". . .I några år nu har jag läst om att nu kommer ”nördarnas revanch”; nu är det coolt att vara nörd. Sheldon Cooper, Michael Cera, Seth Cohen, Mark Zuckerberg, Dexter, Sherlock, Steve freaking Jobs, man. Smarta, nördiga, hyllade. Kalla? Oempatiska?, eller åtminstonde framställs deras sociala skills som något… outvecklade. Och sen har vi fangirlens uttryck: känslomässigt investerad, intresserad av relationer, skriver +50k fanfics där hen utforskar karaktärens känsloliv…
Jag vill se fangirlens revanch. Jag vill se fler fangirls i media, i TV-serier, i film och i böcker, som fannar precis hur hysteriskt som helst UTAN att ses ner på. Jag är ju en sån där pop-kulturell hysterika. Och jag tycker det är rätt gött."
Det är ju liksom OK att håna fangirls, så man blir glad när hånarna får svar på tal. I tidningen Frihet skriver en kille som heter Linus Fremin bland annat så här:
. . . skepticismen mot flickfansen har med åren blivit hård och hjärtlös. Under Justin Biebers Sverigebesök i våras sände SVT:s Nyheter ett inslag om hans gråtande fans. När det senare lades upp på Youtube fylldes kommentarsfälten med vidriga kommentarer som “Dom här människorna borde utrotas” och “Ett nackskott skulle sitta bra på varenda jävel”. . .
. . .En del av förklaringen till den hånfulla och ibland direkt hatiska attityden är det faktum att flickfansen är en maktfaktor. Justin Biebers ”beliebers”, One Directions ”directioners” och Eric Saades ”saadister” är själva grunden för deras framgångar. . .
. . .däri ligger nog den största förklaringen till flickfanshånet. Att många stör sig på att fansen vägrar vara duktiga flickor som sitter stilla och håller käft. Att de i stället skriker, gråter och svimmar så fort de andas samma luft som sin idol. Det är något väldigt vackert med det. Läs hel artikeln här:http://www.frihet.se/text/2013/09/unga-fans-en-maktfaktor
Ett annat förslag: Läs också boken om mig, som ju bland annat handlar om hur det är att vara fangirl: