kahlokarlsson

Man tror knappast sina ögon och öron! Att en sjungande 17-åring kan väcka så mycket hat bland bittra surgubbar.

Vad är det som de stör sig på så mycket? Att Zara Larsson inte nöjer sig med att sjunga in hits, men i övrigt hålla käften och vara söt.

Annars: Skolan har börjat. Jag vet att jag borde blogga. Hinner inte.

 

Mycket att göra nu när julen närmar sig, i skolan, med julklappsköp ( jag har inte köpt några än) och med luciatåg och så. Men ikväll ska jag gå på Cirkus och lyssna på Lykke Li. Först ska bara ett kemiprov klaras av. Jag tror att jag kan behöva lite tröst efter det.

Tittar på Så mycket bättre då och då. Men hittills har ingen slagit Miss Li när hon sjöng "Här kommer natten". Gåshud! Och kolla de andras reaktioner!

Nog får man väl ta till överord som "pretty decent" när man toppar listorna i 146 länder med sitt nya album!

Det jag är nyfiken på är var ID inte  är listetta. Nordkorea? Saudiarabien? Djibouti?

Jag googlade det där med att det finns 196 länder i världen, och blev genast förvirrad. Räknar man in Palestina som Sverige nyss erkände blir det 197. Räknar man in Västsahara ( som jag nyss gjort ett projekt om i skolan) blir det 198.

Vad som är ett land är ju alla inte helt överens om. Internationella  Olympiska kommittén menar att det finns 204 länder.The Travelers' Century Club  (som är en internationell medlemsklubb för resenärer som besökt minst 100 länder) är värst. Enligt klubben finns det 324 länder. 

 

Grå himnmel och bruna löv. Inte nog med det,ösregn också. Då behöver man drömma om något annat, Kalifornien till exempel. Kanske till denna låt:

 

Och när jag ändå är igång med the Mamas and tha Papas. Den här retrokaramellen gillar jag verkligen. Det är Mama Cass Elliot som sjunger, hörde den först i en reklamfilm för länge, länge sedan. Fast egentligen tror jag att låten är ännu äldre, från någon film kanske? Den här ger mig vårkänslor och det kan man ju behöva idag.

 

Laleh har ju släppt en EP i USA för ett par veckor sedan, och det är bra att fler får en chans att höra henne.

Vi har ju en speciell relation, Laleh och jag. Jag tänker på hennes tidiga låt Closer, som fick en alldeles särskild betydelse i mitt liv. Om du läst boken om mig, "Stjärnskott" , så vet du vad jag menar.

Hursomhelst, så här skriver recensenten i tidningen Time om Lalehs EP Boom:

Bravo till Zara Larsson för att hon så tydligt visar att hon är feminist när hon bloggar och twittrar!

Hon får förstås betala ett pris. Som väntar skrivs en massa taskiga saker på på det där forumet där gnälliga missnöjda och elaka losers håller till (inget namn, vill inte bidra till att sprida skiten), och Blondinbella gav ju sig på Zara.

Men vad som är ännu värre är att en del "korrekta" feminister börjat kritisera Zara. De skriver om att hon inte vet tillräckligt mycket om feminism för att uttrycka sina åsikter. Det är LÅGT! Det är KORKAT! Det är riktigt LÖJLIGT!

Ska man behöva en akademisk examen i feminism för att få tycka något över huvud taget. Om man verkligen är feminist så ska man väl bli glad för att en ung popsångerska på väg att få sitt stora genombrott inte bara pratar om tramsiga saker, utan tar upp sådant som är viktigt. Jag tycker att de så kallade feminister som kritiserar Zara Larsson är feminismens fiender. Länkar inte förstås, de här dumheterna  vill jag inte heller bidra till att sprida.

Läs istället inlägget på Zaras blogg från den 10 oktober: http://www.zaralarsson.se/2014/10/10/blir-forbannad/

 

Lyssna på den här låten!

Sheila Chandra heter hon som sjunger. När hon var 16 bildade hon gruppen Monsoon som gjorde sin alldeles egna blandning av brittisk pop och traditionell indisk musik. Jag har ju lyssnat en del på indisk musik eftersom jag följt med mamma till Indien några gånger när hon gått yogakurs där. Hon är yogalärare, så vi brukar stanna ganska länge på samma plats, och för att jag skulle ha något att göra började jag ta lektioner i indisk dans. Det var en av mina danslärare som tipsade mig om Monsoon.

Jag letade på Youtube efter nyare låtare, och googlade Sheila Chandra för att se om hon gjort något på senare tid. Det hade hon inte, inte när det gäller musik i alla fall. Istället hade hon skrivit en bok om hur man håller ordning hemma. "Banish Clutter Forever - How the toothbrush principle will change your life". Om man läser den får man bland annat lära sig hur man ska hålla ordning på skrivbordet. Mitt skrivbord syns inte ens, pappershögarna är en halv meter höga. En del av pappren är från förra läsåret. och en del från förrförra. 

Seriöst. Hur kan man sluta sjunga för att skriva böcker om STÄDNING?!?

Det där var en orättvis och elak kommentar, förstod jag när jag läste Youtube-kommentarerna till den här låten. Där berättade någon att Sheila Chandra drabbats av en sjukdom som gör att hon inte längre kan sjunga. Hon kan nästan inte prata heller, är praktiskt taget stum. Så sorgligt.

Ikväll uppträder ju Lady Gaga i Globen. Jag ska inte dit, har inte råd eftersom jag lagt ut mycket pengar på andra konsertbiljetter, som Ed Sheeran och Lykke Li längre fram den här hösten.

Men jag hade gärna varit i Globen - om någon haft den stora snällheten att bjuda mig.

Många tänker ju på spektakulära kläder när man pratar om Lady Gaga, men jag tycker hon är en riktigt bra låtskrivar. Det märker man om man spelar hennes låtar akustiskt på gitarr eller piano. Men de två bästa Lady Gagalåtarna, Pokerface och Bad Romance är ju skrivna av svenska Red One, får man väl också nämna.

I flera intervjuer har Lady Gaga berättat om vilket helvete hon hade när hon var barn och tonåring. Hon blev svårt mobbad, grät nästan varje dag efter skolan och en gång blev hon slängd i en soptunna.

Sådant kan ju göra en knäckt för livet, eller så bestämmer man sig för att man en dag ska man se till att allt blir annorlunda.

Lady Gaga har berättat att det var Beyonce som räddade henne när allt kändes som hemskast. Hon brukade titta på Beyonce på MTV och tänka att så ville hon själv bli en dag, och att det kanske inte var omöjligt.

Jag undrar hur de som mobbade Lady Gaga tänker när de ser och hör henne nu. Jag gissar att de skryter om att de en gång var hennes kompisar. Så brukar det ju vara.

Det är ganska intressant att många artister som verkligen är udda, hade det svårt när de var yngre. Blir man mobbad så kanske man kommer till en punkt där man till slut inser att det inte är någon idé att försöka anpassa sig och likna alla andra. Man kanske lär sig gå sin helt egna väg, och det kan man ju ha nytta av om man sedan blir artist.

 

Ja om man hade varit 18. Då hade jag gått och lyssnat på Angel Olsen på södra teatern här i Stockholm ikväll.

Jag tycker man borde sänka åldergränserna.

Litet smakprov på hennes musik här:

 

Hej igen!

länge sedan sist. Har varit fullt upptagen med att vara sommarledig, och det har varit en fantastisk sommar. Mer om det och kanske en del bilder kommer senare. Kanske.

Idag ska jag på festival, Popaganda! Ser fram emot First Aid Kit, Icona Pop och Veronica Maggio. Kanske ses vi där. Om inte, lyssna på den här akustiska versionen av My Silver Lining.

Jag lyssnade på Christian Falks sorgliga sommarprat när jag var på stranden igår. Rekommenderar er att också göra det. Var beredda på att gråta. Jag har väl inte vetat så mycket om Christian Falk  men efteråt så lyssnade jag på en del han gjort.

En av många saker han berättade om, som gjorde mig ledsen, var att han var med och producerade världshiten Seven Seconds, men  han fick inte ens sitt namn på skivomslaget.

Lyssna på låten och skicka Christian Falk ett tack i tankarna.

 

 

 

Sedan kan du lyssna på Imperiet, som en gång var Sveriges största rockband, med Christian Falk som basist.

Vänta er inte att det ska bli så mycket bloggat nu. Är på stranden. Är lat. Men här kommer i alla fall ett par låtar med massor av riktigt glad sommarkänsla, även om texterna inte handlar om just det. Man kan ju själv bestämma exakt vad man vill att de ska handla om.

 

Och så regnar det igen. Börjar bli trött på det. Bjuder på lite regnmusik som tröst.

Är kvar i Stockholm fortfarande. Helt OK och idag skiner äntligen solen. Jag tycker stan är underbar på sommaren, faktiskt mycket bättre än att sitta inregnad i någon avsides belägen stuga och bli myggbiten och uttråkad. Funderade på det här med sommarsånger. Det finns massor som är usla och massor som är bra. Här är några som jag tycker fångar sommarkänslan på olika sätt

Vi börjar med sommar i stan - Lovin Spoonful.

 

Sedan Lana Del Reys Summerime Sadness, för sommarlåtar MÅSTE ju inte vara glada. Paradise med Tove Lo är också somrig, liksom California Gurls med Katy Perry.

 

 

Missa inte den här jättebra dokumentären om Ed Sheeran! Såg den igår och tyckte det var så  fascinerande, och ganska gulligt också, att han liksom inte riktigt fattat att han blivit en stor artist. Jag tänker till exempel på hur han visade sin samling av stage pass från sina egna spelningar! Eller hans samling av flaskor som andra artister druckit ur. Jag kan se framför mig hur han i hemlighet plockade med sig dem, lite ängslig för attt någon skulle märka det, och smugglade ner dem i sin väska. Men lika intressant var förstås att höra om hur han jobbade med sin musik.

Kolla själv!

Ser fram emot Ed Sheerans konsert här i Stockholm till hösten.

 

Idag är den stora avundens dag.

Bråvallafestivalen startar och jag är inte där. Jag hade så gärna velat  lyssna på Bastille och Daniel Adams-Ray och Imagine Dragons (mest av alla tror jag) och Mando Diao och Jake Bugg och Laleh (henne hörde jag i och för sig i början av sommaren på Grönan, bra som alltid!) och Lana del Ray och Nonono och The Kooks. . . och en massa andra också.

Och så går jag här i Stockholm och drar, medan andra får fantastiska festivalupplevelser på Bråvalla. Det är inte rättvist!  Men nästa år. . .Då ska jag se till att ta mig dig, och då ska jag se till att ha nog med pengar för att kunna göra det. Jag börjar spara redan nu.

Om vädret blir bara lite bättre tror jag att jag tar gitarren och går ut och spelar för att kanske få lite pengar från turisterna. Och jag tror till och med att jag ska våga ställa mig i Gamla stan, på Västerlånggatan. Vi ses där - om jag vågar.

Så här lät Imagine Dragons när de spelade live i Stockholm i fjol. Då var jag inte heller där, vilket ju hade att göra med det där otroligt irriterande fenomenet åldersgränder.

 

Det regnar på oss som köar får bästa ståplatser på Friends Arena när One Direction drar igång om någon timme. Några har varit här en hel vecka, rest från Göteborg, skolkat från skolan och tältat. Det finns de som är värre än vad jag var när jag jagade Leon och Leoparderna som mest.

Men jag gillar inte den här nya frisyren som Harry Styles lagt sig till med.

Ingen har väl  missat att One direction kommer till Sverige om ett par dagar. Vissa av mina kompisar har redan börjat planera hur de ska tälta nära Frends Arena nattten  innan för att få stå så nära scenen som möjligt.  Kön  är organiserrad,  det vill säga ett par tjejer har tagit på sig ansvaret att hålla ordning på när folk kommer  dit, ge dem ett könummer, som sedan gäller när man kan börja köa officiellt utanför arenan.

Jag har också biljetter till den här konserten, men jag tror inte jag orkar ligga utomhus i sovsäck bara  för att hamna längs fram. Det var enklare när Leon och Leoparderna var med i Stjärnskott. Visserligen fick vi kämpa för att få bra platser då också, men vi behövde ju inte ligga ute i sovsäck åtminstone. Läs här om hur det var: http://www.berghsforlag.se/index.php?p=pres&isb.

Nu till något annat: Ingen har väl missat One Directions så kallade knarkskandal heller, videon där Zayn och Louis röker på i Peru. Men jag tror inte alls att de blev filmadde av misstag. Jag tror att killarna i One Direction försöker tvätta bort den snälla, gulliga bilden av bandet. Deras fans blir äldre och vill kanske inte längre ha idoler som är lite som gosedjur, utan lite "farligare". Så därför såg de till att den här filmen kom ut. Jag är  övertygad om att det handlar om reklam.

Sedan kan man förstås tycka att det  är ganska dum reklam, för det finns väl andra sätt  att ändra på sin image.  Till exempel genom själva musiken. Men det kräver ju lite mer arbete. . .