kahlokarlsson

De flesta andra jag känner, som läser mycket, gillar också Sarah Dessen. Men ingen av dem verkar reagera på en sak som återkommer i de flesta av Sarah Dessens böcker och som jag retar mig lite på: Det är alltid killarna som gör allt roligt och kreativt.

I Blunda och hoppa är det killen Dexter som spelar i band.

I Mycket mer än så är det killen Eli som ägnar sig åt BMX, cykelmotorcross.

I Just listen ( vet inte om den finns översatt till svenska) är det killen Owen som är passionerad musiknörd och gör radioprogram.

I The moon and more (osäker på om den finns på svenska) är det killen Theo som gör film.

I Mitt perfekta liv är det killen Wes som är konstnär.

Och så vidare. 

Jag tycker det är konstigt att ingen mer än jag verkar tänka på det här.

Sarah Dessen har skrivit 11 böcker, ser jag på hennes hemsida. Jag har visserligen inte läst alla, men många.

Så vad gör de kvinnliga huvudpersonerna då? De bemödar sig om att vara  perfekta, jobbar kanske extra i klädbutik, och Annabel i "Just Listen" är modell, men vill sluta.

En bokbloggare skrev så här om en av Sarah Dessens böcker: "Långsamt löser han upp knutarna inom henne".

Man skulle kunna använda copy & paste, och slänga in den frasen varje gång man skriver om hennes böcker.

Det är lite synd, för jag gillar ju Sarah Dessen väldigt mycket. Jag skulle bara önska att det någon gång var tjejkompisar som  inspirerade hennes huvudpersoner, som löste up de där knutarna. Och så tycker jag att hon kunde unna tjejerna hon skriver om att göra något kul och kreativt själva.

Laleh har ju släppt en EP i USA för ett par veckor sedan, och det är bra att fler får en chans att höra henne.

Vi har ju en speciell relation, Laleh och jag. Jag tänker på hennes tidiga låt Closer, som fick en alldeles särskild betydelse i mitt liv. Om du läst boken om mig, "Stjärnskott" , så vet du vad jag menar.

Hursomhelst, så här skriver recensenten i tidningen Time om Lalehs EP Boom:

Ingen har väl  missat att One direction kommer till Sverige om ett par dagar. Vissa av mina kompisar har redan börjat planera hur de ska tälta nära Frends Arena nattten  innan för att få stå så nära scenen som möjligt.  Kön  är organiserrad,  det vill säga ett par tjejer har tagit på sig ansvaret att hålla ordning på när folk kommer  dit, ge dem ett könummer, som sedan gäller när man kan börja köa officiellt utanför arenan.

Jag har också biljetter till den här konserten, men jag tror inte jag orkar ligga utomhus i sovsäck bara  för att hamna längs fram. Det var enklare när Leon och Leoparderna var med i Stjärnskott. Visserligen fick vi kämpa för att få bra platser då också, men vi behövde ju inte ligga ute i sovsäck åtminstone. Läs här om hur det var: http://www.berghsforlag.se/index.php?p=pres&isb.

Nu till något annat: Ingen har väl missat One Directions så kallade knarkskandal heller, videon där Zayn och Louis röker på i Peru. Men jag tror inte alls att de blev filmadde av misstag. Jag tror att killarna i One Direction försöker tvätta bort den snälla, gulliga bilden av bandet. Deras fans blir äldre och vill kanske inte längre ha idoler som är lite som gosedjur, utan lite "farligare". Så därför såg de till att den här filmen kom ut. Jag är  övertygad om att det handlar om reklam.

Sedan kan man förstås tycka att det  är ganska dum reklam, för det finns väl andra sätt  att ändra på sin image.  Till exempel genom själva musiken. Men det kräver ju lite mer arbete. . .

 

 

En bok jag verkligen kan rekommendera till alla som gillar musik, och som  gör musik själva är Girls like us, skriven av Sheila Weller. Det är en sorts biografi över Joni Mitchell, Carly Simon och Carole King, artister och låtskrivare vars karriär började på 60-talet. Alla tre har gjort fantastiska låtar, riktiga klassiker, så har du inte lyssnat på dem än  så gör det!

Vanliga biografier kan  ibland bli ganska trista, typ "först hände det, och sedan hände det och därefter hände det", men så är inte den här boken. Den är mer som  en roman, och när man läser den känns det som om man lär känna de här tre tjejerna ganska väl, man både identfierar sig med dem och blir förbannad på dem ibland. Och så märker man hur mycket världen har förändrats. Det var mycket tuffare att vara kvinnlig musiker när de slog igenom.

Men jag blev lite besviken på Joni Mitchell. Hon gör så vacker musik men verkar inte alls sympatisk.  När jag lyssnar på texter brukar jag fundera på om jag skulle vilja ha låtskrivaren som granne. Men jag tror inte jag skulle vilja knacka på Jonis dörr för att be om lite socker eller något annat man glömt att köpa. Hon skulle nog inte ens öppna.

Jag vet inte om boken finns på svenska. Så här ser den ut: 

Fick precis reda på att boken Eleanor & Park som jag läste och bloggade om för en tid sedan, ska bli film. Längtar.

Men jag hoppas den inte blir alltför Hollywoodaktig, att de inte gör karaktärerna snyggare än i boken, att Eleanors hem får vara just så sunkigt som det faktiskt är och  att de, i filmversionen, får bo kvar i Omaha, Nebraska istället för att handlingen flyttas till något mer glamoröst ställe.

Har du inte läst boken än så gör det. Och läs mer om filmplanerna här: http://insidemovies.ew.com/2014/04/02/eleanor-park-dreamworks-picks-up-film-rights-to-rainbow-rowell-novel-exclusive/

Så här ser boken ut: 

Jag läser ju mycket, och  det finns ett par bokbloggare i min egen ålder som gett mig många bra tips. Det är Ella som är 15 år och driver bloggen MittimEllan. Hon är väldigt bra på att beskriva böckerna så att man förstår ungefär hur de är, och så att man blir nyfiken på dem.  Extra plus för att hon berättar om sina favoritkaraktärer och plockar ut ett citat ur varje bok som ger en uppfattning om stämningen i den. 

Jag gillar också Bokugglan, där Tova som är 16 år bloggar. Även hon är duktig på att beskriva handlingen så att man får en bild av om man skulle gilla dem eller inte.

 

 

 

Hej!

Nu kan du provläsa början av boken om mig, Stjärnskott. Gå in på någon av dessa två länkar:

eller

Dagens boktips: Millan - hästar, hundar och hår under armarna.
När jag var liten älskade jag böckerna om Millan, och då var ju hon också liten i berättelserna.
I våras kom en ny bok om henne, och i den är hon 12. Jag gillar henne så mycket! Jag tycker hon är lite som jag själv var för några år sedan, bortsett från att min karriär i stallet blev VÄLDIGT kort. Det var nämligen då det upptäcktes att jag var pälsdjursallergiker, tråkigt nog. Men jag hann i alla fall vara i stallet tillräckligt många gånger (det var väl fyra, kanske fem) för att jag ska känna igen det där som hästtokiga Millan är med om i boken.
Personerna i Millan-boken går ju på mellanstadiet, men den här berättelsen är kul att läsa även om man blivit lite äldre.

Milena Bergquist heter hon som skrivit boken.

Det har kommit ut en bok som heter Stjärnskott. Den handlar om mig. . .

 

Jag gillar böcker där huvudpersonerna har drömmar, och där deras drömmar handlar om något mer än att bli som alla andra. Därför var det kul att läsa Only väg is up av Emmy Abrahamsson.
Bokens huvudperson är Filippa, som precis som jag heter Karlsson i efternamn. Filippa drömmer om att komma in på teaterskola i London och bli skådespelerska. Den här boken handlar om hennes första tid i London, och där är livet ganska tufft. Filippa måste hitta jobb och bostad, men hyresvärlden är en skummis och de jobb Filippa kan få är dåligt betalda och cheferna är elaka.  Men Filippas London är också en stad där man kan hitta vänner för livet och där drömmar faktiskt kan gå i uppfyllelse.

Allt det här skriver Emmy Abrahamsson om på ett väldigt roligt sätt.
Det finns en fortsättning också. Den heter Stjäla the show, och den ska jag läsa så fort jag hinner.