Ont om pengar. Skulle verkligen behöva hitta ett jobb. Nu när det är höst tjänar man inte längre lika mycket som gatumusiker.
Jag roade mig med att kolla vad kända personer jobbat med innan de blev kända.
Brad Pitt var kyckling. Också ett sätt att börja sin karriär som skådis. Klädd i kycklingdräkt var hans uppgift att locka folk till snabbmatsstället El Pollo Loco. Även Megan Fox jobbade i förnedrande arbetsklädder. Hon var utklädd till banan för att dra kunder till ett smoothieställe i Florida.
Johnny Depp var telefonförsäljare och sålde pennor (!). Mission impossible! Jennifer Aniston var också telefonförsäljare men gjorde ett så uselt jobb att hon fick sparken efter två veckor.
Kayne West sålde kläder i en GAP-butik. Patti Smithjobbade i bokhandel i New
York och under en period när hon inte hade någonstans att bo, brukade hon övernatta där i hemlighet.
Nick Harmer (Deathcab for Cutie) var sopåkare, Nirvanas Kurt Cobain var vaktmästare och Pink städade toaletter på McDonalds.
Lady Gaga var servitris i New York, Gwen Stefani jobbade i glassbar i Kalifornien och Madonna var anställd på Dunkin´Donuts vid Time Square i New York fram till att hon fick sparken för att hon spillt sylt (med flit?) på en kund.
Brandon Flowers från Killers var springpojke på ett kasino, inte så konstigt eftersom han växte upp i Las Vegas.
Men det konstigaste jobbet hade nog Ellen de Generes. Hon arbetade som ostronöppnare.
Annat värdelöst vetande: Ernstsom lagar mat och inreder i teve var tidigare kyrkvaktmästare i Degerfors.
Grå himnmel och bruna löv. Inte nog med det,ösregn också. Då behöver man drömma om något annat, Kalifornien till exempel. Kanske till denna låt:
Och när jag ändå är igång med the Mamas and tha Papas. Den här retrokaramellen gillar jag verkligen. Det är Mama Cass Elliot som sjunger, hörde den först i en reklamfilm för länge, länge sedan. Fast egentligen tror jag att låten är ännu äldre, från någon film kanske? Den här ger mig vårkänslor och det kan man ju behöva idag.
Laleh har ju släppt en EP i USA för ett par veckor sedan, och det är bra att fler får en chans att höra henne.
Vi har ju en speciell relation, Laleh och jag. Jag tänker på hennes tidiga låt Closer, som fick en alldeles särskild betydelse i mitt liv. Om du läst boken om mig, "Stjärnskott" , så vet du vad jag menar.
Hursomhelst, så här skriver recensenten i tidningen Time om Lalehs EP Boom:
"Opening with dreamy piano chords and a simple dance beat, the EP’s title track, premiering at TIME today, doesn’t sound so explosive right away. But give it time, and Laleh’s hypnotizing harmonies eventually build into something worthy of the title “Boom.”
Det är en grå och tråkig morgon idag, lyssnade på Laleh på väg till skolan. Blev lite uppmuntrad av Colors. När jag ändå är i Laleh-farten, så passar jag på att uppmuntra dig att lyssna på gamla "Closer" också. Och "Boom".
Minns ni dansgruppen Until the End Crew, som gick till final, och kom trea i Talang i våras? Killarna i gruppen kommer från sju olika länder (Vietnam, Irak, Armenien, Afghanistan, Filippinerna, Syrien och Sverige), de träffades i Kiruna, bildade sin dansgrupp och började träna i en tvättstuga.
Men precis innan Talangfinalen fick två av killarna, Emanuel Oganesian och Sleman Ayad veta att de riskerade att utvisas till Armenien och Irak, som de flytt ifrån flera år tidigare.
I september skickades Emanuel ensam tilbaka till Armenien, medan resten av hans familj är kvar i Kiruna. Anledningen till att han känner sig hotad där är att han är kristen pacsifist ( Jehovas vittne), vägrar att göra militärtjänst. Han är rädd för att han ska hamna i fängelse i Armenien för att han vapenvägrar.
Det startades en namninsamling, och hölls protestmöten mot utvisningen, men det hjälpte inte.
Emanuel blev hämtad av polis och sattes på ett plan ut ur landet.
Nu har Emanuel, som är 20 år, fått erbjudande om jobb och arbetsvisum i Sverige. Men han är kvar i Armenien, och har inte råd att resa till Sverige.
Emanuels vänner, bland annat elever på estetiska gymnasieprogrammet, har startat en insamling för att hahn ska kunna ta sig hit och för att dansgruppen ska kunna återförenas. Jag kopierar in en artikel från tidningen NSD, vågar inte länka, för jag tror att man måste vara prenumerant för att kunna läsa på nätet. Läs artikeln under Youtube-klippet!
KIRUNA
Dansvännernas insamling till utvisade Emanuel Oganesian fortsätter. Av de 100 000 svenska kronor som behövs för att han ska kunna ta sig tillbaka och få det arbete han erbjudits återstår endast 30 000 kronor.
För att få in de sista tusenlapparna kommer Until the end crew att ha två insamlingsgalor – en i Luleå och en i Kiruna.
– Insamlingen i Kiruna kommer att vara inom en eller två veckor på café Rost, säger en av dansarna, Edward Nguyen.
– Vi skulle haft den i helgen men då var det bokat. Café Rost hjälper oss med lokal och vi får ta inträde där och man kan lyssna på musik och titta på dans och även köpa fika.
– Vi kommer att ha en insamlingsgala nu på onsdag i Luleå. Det är våra andra vänner i Luleå – hela estetiska programmet som är engagerade i galan och Exciled dance group som dansar för oss. Sara Nutti och många andra ska ställa upp och sjunga. Vi ska försöka samla in lika mycket pengar här i Kiruna.
– Jag ska tala med danskonsulenten idag. Hon håller på att ordna en turné i februari. Det är en dröm för oss att åka ut och dansa och leva på det. Vi kommer att ha en dansshow i december som heter It’s okay som handlar om jämställdhet – att det ska vara okay att vara den du är.
– Vi vill tro på att ingenting är omöjligt. Vi har gått igenom så mycket. Jag hoppas att Gud kan ge oss lite hopp så att vi kan andas ut lite. Bara vi får hit Emanuel. Det finns ingen garanti men det enda vi har som inte slocknar hos oss är hoppet. Det är det Until the end crew handlar om, att vi ska vara med varandra till slutet. Och det är inte slut för oss än.
Nog är det väl speciellt att en 17-åring fick Nobels fredspris! Malala Yousafzai blev ju den yngsta nobelpristagaren någonsin. Hoppas att det kan inspirera fler att stå upp för vad de tycker är viktigt och riktigt, både när det gäller stora och små saker. Och så hoppas jag också att det här ska leda till att unga människors åsikter tas på allvar.
Men lika bra är det förstås att Malala fick dela priset med Kailash Satyarthi, som jobbar för att barnarbetare ska få tillbaka sin frihet. Jag har ju varit i Indien några gånger och själv sett hur barn som går i skolan tvingas arbeta, till exempel plocka disk på restauranger. Ofta behandlas de mer eller mindre som slavar.
Bravo till Zara Larsson för att hon så tydligt visar att hon är feminist när hon bloggar och twittrar!
Hon får förstås betala ett pris. Som väntar skrivs en massa taskiga saker på på det där forumet där gnälliga missnöjda och elaka losers håller till (inget namn, vill inte bidra till att sprida skiten), och Blondinbella gav ju sig på Zara.
Men vad som är ännu värre är att en del "korrekta" feminister börjat kritisera Zara. De skriver om att hon inte vet tillräckligt mycket om feminism för att uttrycka sina åsikter. Det är LÅGT! Det är KORKAT! Det är riktigt LÖJLIGT!
Ska man behöva en akademisk examen i feminism för att få tycka något över huvud taget. Om man verkligen är feminist så ska man väl bli glad för att en ung popsångerska på väg att få sitt stora genombrott inte bara pratar om tramsiga saker, utan tar upp sådant som är viktigt. Jag tycker att de så kallade feminister som kritiserar Zara Larsson är feminismens fiender. Länkar inte förstås, de här dumheterna vill jag inte heller bidra till att sprida.
Är sjuk och hemma från skolan. Jag har en egen tradition när jag känner mig sådär matt och risig: Jag ligger i sängen och tittar på fimer som utspelar sig på internatskolor.
Inte för att jag skulle vilja gå i internatskola. Jag föreställer mig att det är som en mildare form av koncentrationsläger, men ändå: Det är något visst med skoluniformer och pampiga gammaldags byggnader, helst om hösten när träden är röda och gula, och stränga lärare som har tweedkavajer om de är män, eller strama hårknutar och kamelfärgade cardigans om de är kvinnor. Och så finns det ju alltid någon, elev eller lärare, som gör uppror.
När jag var yngre och man ännu gick till Bylando för att hyra filmer, brukade jag skicka mamma dit och be henne hyra allt som hade med internatskolor att göra, ja allt utom skräckfilmer. Det är ingen bra idé att bli rädd när man är sjuk. Då, när jag gick på mellanstadiet gillade jag St Trinian´s (rebelliska tjejer trotsar skolans traditioner) och Wild Child (bortskämd, stenrik amerikanska skickas till sträng engelsk internatskola). Och så tittade jag på Harry Potterfilmerna, förstås. Det gör jag fortfarande.
En annan stor favorit som jag tänker se idag, är Döda Poeters Sällskap. Tröttnar aldrig på den fast jag nog sett den typ 78 gånger ( visst var det sorgligt med Robin Williams som dog, som var så rolig men som själv inte tyckte att livet var roligt alls?).
Sedan tänker jag titta på Mona Lisas Leende. Den utspelar sig på ett sådant där snobbigt amerikanskt college på östkusten, där bara rika flickor går. Det är på 50-talet och meningen är att de bara ska bli lite lagom bildade innan de gifter sig med någon rik och trist kille. Men så får de här collegetjejerna
en ny ung lärare (Julia Roberts) som försöker visa dem att livet kan vara annorlunda. Jag ska inte vräka ur mig en stor fet spoiler här, säger bara att Julia Roberts-läraren ju inte heller vet hur alla de här rika tjejerna verkligen vill leva sina liv. . .
Se den!
Önskar att jag passade lika bra i basker som Julia Roberts.
Och en helt annan sak: Gå in på Facebook www.facebook.com/Sandra.Hallen/posts/10204208381963521 och läs vad Sandra I Göteborg berättar, om hur hon stoppade ett gäng tjejer på spårvagnen, som mobbade en flicka med downs syndrom.
Sheila Chandra heter hon som sjunger. När hon var 16 bildade hon gruppen Monsoon som gjorde sin alldeles egna blandning av brittisk pop och traditionell indisk musik. Jag har ju lyssnat en del på indisk musik eftersom jag följt med mamma till Indien några gånger när hon gått yogakurs där. Hon är yogalärare, så vi brukar stanna ganska länge på samma plats, och för att jag skulle ha något att göra började jag ta lektioner i indisk dans. Det var en av mina danslärare som tipsade mig om Monsoon.
Jag letade på Youtube efter nyare låtare, och googlade Sheila Chandra för att se om hon gjort något på senare tid. Det hade hon inte, inte när det gäller musik i alla fall. Istället hade hon skrivit en bok om hur man håller ordning hemma. "Banish Clutter Forever - How the toothbrush principle will change your life". Om man läser den får man bland annat lära sig hur man ska hålla ordning på skrivbordet. Mitt skrivbord syns inte ens, pappershögarna är en halv meter höga. En del av pappren är från förra läsåret. och en del från förrförra.
Seriöst. Hur kan man sluta sjunga för att skriva böcker om STÄDNING?!?
Det där var en orättvis och elak kommentar, förstod jag när jag läste Youtube-kommentarerna till den här låten. Där berättade någon att Sheila Chandra drabbats av en sjukdom som gör att hon inte längre kan sjunga. Hon kan nästan inte prata heller, är praktiskt taget stum. Så sorgligt.
Så här skriver Florence Welch på sin FB-sida idag:
“I like weird people. Like, you know dancing on the street, in the supermarket. I’m weird, cause who normal writes songs about coffins? I’m a weird person and I’m OK with it. Being normal is boring.” - Flo