Kändisparfymer
Jag lovar dyrt och heligt, när jag blivit känd musiker ska jag INTE lansera min egen parfym.
Jag var på stan efter skolan idag, gick in på Kicks och tittade på hyllorna. Där stod parfymer från One Direction, Britney Spears, Justin Bieber, Beyoncé, Kate Perry, Lady Gaga, Rihanna. . .
Jag är inte så säker på att Harry, Louis och de andra i One Direction ens gillar That Moment. Inte heller tror jag att Lady Gaga använder sin egen Fame. Visserligen är det ganska sannolikt att Lady Gaga verkligen låtit skapa en helt egen parfym åt sig själv, hon har ju råd med det, men den parfymen delar hon nog inte med sig av. Jag tror inte hon vill dofta som en massa andra personer.
Det är ju inte heller så att de här artisterna varit med och skapat de här parfymerna. Det handlar bara om att tjäna pengar på deras namn. Inget fult med det, men hela det här gänget tjänar väl tillräckligt bra med pengar på sin musik?
Jag tycker inte att någon av kändisparfymerna doftar så gott, många av dem påminner lite om hur det luktar när man sticker ner näsan i en påse med smågodis ( och nu ber jag dem som kanske har någon av dessa dofter som sin favorit, om ursäkt. Man tycker ju olika. . .)
Vad blir nästa steg?
Harry Styles toapapper? Justin Biebers disktrasa, komplett med hans porträtt? Rihannas tamponger?
Och var det inte någon svensk artist som för ganska länge sedan försökte kränga ett album med hjälp av tomatsoppa?
Jag kommer inte att köpa.
Råd från framtiden till mitt tonårsjag
När kända personer blir intervjuade brukar de ofta få frågan vad de skulle ge för råd till sitt gamla tonårsjag (och nu har det ju alltså gått ganska många år sedan de här personerna var tonåringar).
Svaren brukar ofta vara diffusa, typ "det går över", "allt blir bättre" eller "dina bekymmer nu kommer snart att framstå som små och fjuttiga".
I morse hittade jag en krönika på nätet, skriven av Alex Schulman. Den handlade om hans hemska tonårstid, om hur han blev mobbad men också om hur han själv mobbade.
Så här slutade hans krönika:
"Om jag fick ge ett råd till mitt tonårsjag, skulle jag säga: ”Blunda. Glöm allt du är med om. Uthärda. Vänta. Den här skiten är snart över.”
Det lät ju lite deprimerande. Om Alex verkligen hade följt sitt eget råd så hade han ju inte kunnat skriva den här krönikan, som var bra.
Jag kunde inte låta bli att börja fundera på vad mitt framtida jag kan tänkas vilja ge för råd till den person jag är idag.
Kanske "Var inte ängslig för att göra bort dig. det är bara lite kul att kunna skratta åt sådant man gjorde som tonåring. Folk som alltid för allting rätt är faktiskt ganska trista".
Eller "Fundera på vilka som verkligen är dina vänner, som inspirerar dig och vill dig väl. Ta intryck av vad de personerna tycker, försök att inte gräma dig över att vissa du kallar kompisar gjort dig ledsen".
Just det här sista rådet från mitt framtida vuxna jag skulle det ju ha funnits anledning att lyssna på. En del av er vet vad jag menar.
Jag funderade mer på det här, och så frågade jag mamma när vi åt frukost , vad hon trodde att jag skulle ge mig själv för råd.
- Städa ditt rum ordentligt. Du anar inte vad du kan hitta längst in i skåpen. Det kan vara något du verkligen har glädje av, sa hon.
Jag blev lite sur för att hon inte tog mig på allvar. Då svarade hon:
- Jag menar allvar. Du kan tolka det symboliskt.
Sedan dess har jag gått och funderat på det där, på vad som kan finnas längst inne i mina "symboliska skåp" som jag inte är medveten om.
Om du vill läsa Alex Schulmans krönika, här har du den:http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/alexschulman/article20395269.ab
