kahlokarlsson

Ibland fastnar man i serier. jag såg precis sista avsnittet av Kimmy Smith på Netflix och rekommenderar den verkligen. Den är jätterolig och ger en del att tänka på också.

Serien handlar om en tjej som blivit kidnappad av en fanatisk pastor. Han lurar henne och några andra tjejer att jorden ska gå under, och håller dem tillfångatagna i en bunker. De tror att ingenting finns där utanför och pastorn hjärntvättar dem. Kimmy är den som lyckas spjärna emot bäst.

Efter tio år blir bunkern upptäckt och tjejerna släpps fria. Nu ska de klara sig i en värld som förändrats väldigt mycket. Kimmy hamnar i New York som barnflicka.

Mycket av det vi betraktar som självklart är egentligen ganska absurt och komiskt  om man ser det med Kimmy Smiths ögon. Titta själv så håller du säkert med mig.

 

Är sjuk och hemma från skolan. Jag har en egen tradition när jag känner mig sådär matt och risig: Jag ligger i sängen och tittar på fimer som utspelar sig på internatskolor.

Inte för att jag skulle vilja gå i internatskola. Jag föreställer mig att det är som en mildare form av koncentrationsläger, men ändå: Det är något visst med skoluniformer och pampiga gammaldags byggnader, helst om hösten när träden är röda och gula, och stränga lärare som har tweedkavajer om de är män, eller strama hårknutar och kamelfärgade cardigans om de är kvinnor. Och så finns det ju alltid någon, elev eller lärare, som gör uppror.

När jag var yngre och man ännu gick till Bylando för att hyra filmer, brukade jag skicka mamma dit och be henne hyra allt som hade med internatskolor att göra, ja allt utom skräckfilmer. Det är ingen bra idé att bli rädd när man är sjuk. Då, när jag gick på mellanstadiet gillade jag St Trinian´s (rebelliska tjejer trotsar skolans traditioner) och Wild Child (bortskämd, stenrik amerikanska skickas till sträng engelsk internatskola). Och så tittade jag på Harry Potterfilmerna, förstås. Det gör jag fortfarande.

En annan stor favorit som jag tänker se idag, är Döda Poeters Sällskap. Tröttnar aldrig på den fast jag nog sett den typ 78 gånger ( visst var det sorgligt med Robin Williams som dog, som var så rolig men som själv inte tyckte att livet var roligt alls?).

Sedan tänker jag titta på  Mona Lisas Leende. Den utspelar sig på ett sådant där snobbigt amerikanskt college på östkusten, där bara rika flickor går. Det är på 50-talet och meningen är att de bara ska bli lite lagom bildade innan de gifter sig med någon rik och trist kille. Men så får de här collegetjejerna en ny ung lärare (Julia Roberts) som försöker visa dem att livet kan vara annorlunda. Jag ska inte vräka ur mig en stor fet spoiler här, säger bara att Julia Roberts-läraren ju inte heller vet hur alla de här rika tjejerna verkligen vill leva sina liv. . .

Se den!

Önskar att jag passade lika bra i basker som Julia Roberts.

Jag var på bio igår kväll och såg en film, "Sånger från Manhattan" (ursprungligt namn "Begin Again") med Keira Knightley och Mark Ruffalo. Den handlar om en engelsk tjej, Greta, som är låtskrivare och som hamnar i New York för att hennes pojkvän, som är på väg att  bli stor stjärna har flyttat till USA. Men i New York blir det inte alls som hon har tänkt sig,både värre och mycket bättre. Greta är blyg och rädd för att låta andra höra hennes musik, men sedan började det hända  saker...

Jag kan verkligen rekommendera  filmen  till alla som gillar musik, som spelar själv och som  drömmer lika mycket som jag. Det är härligt med en film där det osannolika och fantastiska händer. Eller egentligen så "händer" det ju inte bara sådär, utan filmen handlar om att man kan göra saker helt själv, och få ut sin musik på annorlunda sätt. Jag ska inte berätta  mer, då förstör  jag för er som vill se den.

Jag brukar ofta kolla recensioner efter att jag sett en film,  och någon surpuppa gnällde på filmen för att karaktärerna inte förblir onda, utan att det händer  saker med dem som  lockar fram oväntade och bättre sidor hos dem.Konstig invändning! Som om det inte  skulle kunna vara så i verkligheten också, att  människor faktiskt kan förändras till det bättre, om bara de bra råkar möta rätt personer som inte har förutfattade meningar om dem?  OK, det  gäller kanske inte  alla,  men många. . . Se filmen och avgör själv!

Fast låtarna som tjejen i filmen skrev var ärligt talat sådär. . . 

New york-miljöerna fick mig också att fantisera om  att bo där,  och på natten så drömde jag faktiskt  att jag gjorde det, i den där lägenheten med tegelstensväggar som ligger vid St Marks Place.

 

Fick precis reda på att boken Eleanor & Park som jag läste och bloggade om för en tid sedan, ska bli film. Längtar.

Men jag hoppas den inte blir alltför Hollywoodaktig, att de inte gör karaktärerna snyggare än i boken, att Eleanors hem får vara just så sunkigt som det faktiskt är och  att de, i filmversionen, får bo kvar i Omaha, Nebraska istället för att handlingen flyttas till något mer glamoröst ställe.

Har du inte läst boken än så gör det. Och läs mer om filmplanerna här: http://insidemovies.ew.com/2014/04/02/eleanor-park-dreamworks-picks-up-film-rights-to-rainbow-rowell-novel-exclusive/

Så här ser boken ut: 

Den  här låten har jag tjatat om förr, men det är värt att göra det igen. Tycker den är så bra. Regina Spektor är en av mina favoriter och förebilder, men här låter hon lite annorlunda än vad hon brukar göra. Låten gjordes för teveserien Orange is the new black, som också rekommenderas om någon har missat den. Men börja med att lyssna på Regina:

Om några dagar har fimen Gravity, men Sandra Bullock premiär. Ser fram emot den.

Gravity handlar ju om en austronaut som blir övergiven långt ute i rymden, och har ni tänkt på hur måga låtar som tar upp just det?

Jag tror att alla de där låttexterna egentligen handlar om ensamhet. Kommer med några exempel lite senare ikväll.

Såg "känn ingen sorg" igår. Helt förförd och numera övertyga om att det faktiskt går en bro mellan Göteborg och Rio. Läs Aftonbladets recension här:http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/recensioner/article17139995.ab