kahlokarlsson

Halloween!

Ikväll ska vi spela på en spökfest, har precis varit på Buttericks och köpt häxhattar åt oss alla.

Men för att få maximalt firande så behöver man ju inte nöja sig med att fira på det vanliga svenska/amerikanske sättet , utan kan lägga till lite mexikanskt firande.

När jag var liten gick vi alltid till Etnografiska muséet den här veckan. Där firas de dödas dag som man gör i Mexiko, och då kallades aktiviteterna i verkstaden "Dödskul med skelett". Jag har tillverkat massor av skelettmasker där. Fram till nyligen hängde de på kakelugnen i mitt rum,  hela samlingen, från de masker jag gjorde när jag var tre och fram till dem jag gjorde i sexan. De senaste åren har det inte blivit av att gå dit, men jag blir lite nostalgisk när jag tänker på Dödskul med skelett. Kanske tar jag med mig Jonas (min lillebror)  till skelettverkstaden i morgon.

Så här pyntar man i Mexiko och på Etnografiska:

Såg en resultatet av en undersökning häromdagen. 4700 personer hade svarat på frågan om vilket som är deras drömjobb. 

Det visade sig att det jobb som flest män drömmer om är att bli VD, medan flest kvinnor drömmer om att bli personalchef.

Men om man nu drömmer om att bli chef, om ett jobb där man får bestämma, så borde man vilja bestämma mest. Och det gör ju hen som är VD, som ju också bestämmer över personalchefen.

Visst är det konstigt att kvinnor som drömmer om makt inte vill ha FÖR mycket makt? Eller kanske vill de, men vågar inte säga det högt? 

Författare var det tredje populäraste drömyrket bland kvinnor och det åttonde populäraste bland män.

6:a på listan över männens drömjobb var musiker, som inte ens fanns med på kvinnornas lista. Där tror jag också att tjejerna/kvinnorna ljuger lite, att de inte vågar tala om vad de drömmer om. Det är ju många som tycker att man inte ska vara för på, framför allt inte om man är tjej. I stället ska man bli upptäckt av en slump, typ när man sjunger i duschen och grannen på andra sidan väggen (som också av en slump är på professionell jakt efter nya talanger just då)  råkar höra en. Man ska inte anstränga sig för mycket, och om man gör det så ska man inte visa det. Så tycker ganska många.

På männens tio-i-topp-lista fanns också äventyrare. Det var inget drömjobb bland kvinnorna.

Jag tycker det låter ganska coolt att vara äventyrare.

En tidning i England, BBC History Magazine, har haft en onmröstning bland sina läsare om vem som är/var mest välklädd i landet genom tiderna. David bowie vann med mer än 48 procent av rösterna.

Men på andra plats kom drottning Elizabeth. . . Här en bild på den välklädde:

 

 

 

Nu är det höst tyvärr. Mörkt på morgonen när jag vaknar. Grått och regnigt. Knappast ljust när det blir dag ens. Då passar det bra att väckas av No Light  med Florence and the Machine.  Lyssna gärna på den akustisk versionen också. Den är fin men lite för stillsam för att vakna till. Här är ett klipp från BRIT Awards förra året i O2-arenan i London.

Vilken musik väcker dig?

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/10538799/?claim=phf23q6hwgm">Följ min blogg med Bloglovin</a>

Den här låten handlar visserligen inte om en astronaut utan om ett ufo som vi här på jorden behöver. En lite gladare låt. Älskar den här!

Klippet är från det brittiska TV-programmet Top of the Pops, och även om Bowie var ganska känd innan så blev det här hans riktig stora genombrott.

Bowies gitarrist under den här tiden, Mick Ronson, bodde förresten i Stockholm, på Rörstrandsgatan, efter det att han och Bowie slutade spela ihop.

Starman – David Bowie

 

There's a starman waiting in the sky
He'd like to come and meet us
But he thinks he'd blow our minds
There's a starman waiting in the sky
He's told us not to blow it
Cause he knows it's all worthwhile

 

Kent har förstås också snurrat omkring ute i rymden.

När Det Blåser På Månen - Kent

 

är jag en Astronaut?
är jag en Astronaut?
är jag en Astronaut?
är jag så ensam?

Och här kommer en ensam astronaut från Melodifestivalen för länge sedan, när jag var liten. Anropar FÖrsvunnen med Hanna Hedlund.

Anropar försvunnen – Hanna Hedlund

 

Din signal, dog ut och du försvann
Men jag hann få ditt namn
Här är jag med ditt öde i min hand

Hallå, hallå
Det här är X22
Jag söker efter dig
Jag anropar försvunnen astronaut
Hallå, hallå
Och visa att du finns
Jag vet att du kan höra mig
Jag anropar försvunnen astronaut
Hallå, hallå

Och här kommer nästa astronaut som är väldigt ensam långt ute i rymden. Rocket Man med Elton John.

Rocket Man – Elton John

 

I miss the Earth so much, I miss my wife 
It's lonely out in space 
On such a timeless flight 

Jag funderade ju på det här med låtar som handlar om att bli övergiven ute i rymden härom dagen, och lovade exempel. Det blev inga då, jag fick problem med webläsaren. Men här kommer nu det första och mest givna exemplet:

Space Oddity – David Bowie

 

Ground Control to major Tom,

Your circuit´s dead, there´s something wrong,

Can you hear med Major Tom?

 

Here am I floating 
round my tin can
Far above the Moon
Planet Earth is blue
And there's nothing I can do.

 

Om några dagar har fimen Gravity, men Sandra Bullock premiär. Ser fram emot den.

Gravity handlar ju om en austronaut som blir övergiven långt ute i rymden, och har ni tänkt på hur måga låtar som tar upp just det?

Jag tror att alla de där låttexterna egentligen handlar om ensamhet. Kommer med några exempel lite senare ikväll.

1 timme och 27 minuter, exakt så kort tid tog det innan biljetterna till Glastonburyfestivalen var slutsålda. 120 000 biljetter, som kostade över 2000 kronor! Och då vet man inte ens vilka som ska spela där!

Jag hade så gärna velat åka dit.

För två år sedan var vi på semester i Cornwall i England. Vi var där just under den tid då festivalen brukar pågå. Det var inte så långt till Glastonbury från byn Mousehole där vi bodde, och jag tänkte att jag nog skulle kunna övertala Siggy, eller kanske mamma att följa med till festivalen.

Men just det året var Glastonbury inställt. Typiskt!

Istället hamnade jag på Mouseholes årliga sommarfestival, lyssnade på ett banjoband från staden Penzance strax intill, minglade med bleka britter utklädda till sjörövare och åt paella som serverades ur en båt (!) och var tillagad i sådan mängd att det räckte till hela byn. Det var en märklig festival, och ganska så kul faktiskt. Men det var ju inte som att få gå på Glastonbury.

Det blev ingen festival  i Glastonbury 2012 för att arrangörerna hade svårt att få tag på tillräckligt många bajamajor och att ordna med polisbevakning. Just den sommaren var det ju sommar-OS i London som lade beslag på både bajamajorna och poliserna.

Här är en flygbild från Glastonburyfestivalen förra året.

 

Blev så glad när jag såg att The1975  spelar på Debaser/Strand ( en scen som ju har en väldigt speciell betydelse i mitt liv, som vissa av er vet). Men så visade det sig som vanligt att man är för ung, det är 20-årsgräns. Skit!

Det är en anledning till att jag gillar sommaren så mycket, då är det ju många utomhusspelningar utan åldersgräns.

Men alla ni som är tillräckligt gamla, gå och lyssna på Debaser/Strand den 22 november.

Ett litet smakprov på hur det kan låta här:

Kanske har ni hört/läst att Malala Yousafzai, som bara är 16 år, är nominerad till Nobels fredspris?

Att vissa vill att hon ska få priset beror förstås på hennes kamp för att flickor ska ha samma rättigheter som pojkar, bland annat rätt att få utbilda sig.

Malala är en afghansk flicka och bodde i staden Mingora i Pakistan. Det är ett område där det finns många talibaner som tycker att män och kvinnor, pojkar och flickor ska hållas åtskilda från varandra, och att det är onödigt att tjejer får utbildning.

Malala protesterade mot dem, hon hade bland annat en blogg där hon skrev om saker hon tycker är orättvisa. Många höll med henne, och kanske vågade de profestera lite själva också. Men samtidigt fick Malala många fiender bland talibanerna.

En dag för ungefär ett år när Malala satt i skolbussen, stormade några av hennes fiender in och försökte mörda henne. Malala blev skjuten i huvudet och nacken, och det var nära att hon dog. Flera andra flickor i skolbussen skadades, och en av dem dog av sina skador.

Men Malala lät sig inte skrämmas till tystnad, utan bestämde sig för att kämpa ännu hårdare för flickors rättigheter. Hon har bland annat talat i FN i New York.

Det är för den här kampens skull som en del vill belöna henne med Nobels Fredspris. Men enligt vad jag har läst så är också vissa av dem som sitter i kommittén som väljer pristagare tveksamma. Det är rädda för att om Malala fick fredspriset så skulle hennes liv bli ännu farligare. Det finns fortfarande många som vill döda henne, så därför går Malala i skola i England nu.

Enligt FN finns det 57 miljoner barn i världen som inte får gå i skola. Majoriteten av dem är flickor. Många av dem som inte får utbildning kommer från fattiga familjer i fattiga länder, och måste arbeta för att hjälpa till att försörja familjen. Det är förstås hemskt. Men en del av flickorna som inte går i skola vägras utbildning av den enda anledningen att de råkat födas till flickor.

Det där kan man ju fundera på när man själv sitter i skolan, har mattelektion och är så himla less på att vara där.

 

Sitter och tittar på Idol.  Gillar Jens, Kevin och Elin. Men måste Alexander Bard vara så himla elak? Elakhet är faktiskt inte bra TV-underhållning och karln sprider knappast fredagsglädje omrking sig.

Vad säger ni? Ska vi inte ge bort Alexander Bard till Ryssland? Ryssarna gillade ju det där schlagerbandet han hade, BWO, Bodies without Organs, eller vad det nu hette.

Men vid närmare eftertanke kunde det kanske bli ganska synd om Alexander Bard i Ryssland, eftersom många är så homofobiska där. Kanske skulle ryssarna vara lika elaka mot Alexander Bard som han är mot andra?

Men vid en tredje eftertanke: Tänk om Alexander Bard skulle göra lite nytta där, genom att bekämpa homofobiska fördomar, med hjälp av sin elakhet. Det är kanske det som är hans viktiga uppgift här i livet? Och ännu bättre:  Idol-deltagarna skule slippa bli knäckta och kämpa för att hålla tillbaka tårarna i direktsändning.

 

 

Det handlar mycket om systrar här. Igår skrev jag ju om systrarna Söderberg i First Aid Kit och idag handlar det om systrarna Danielle, Alana och Este i bandet Haim ( som också är tjejernas efternamn). De beskrivs ibland som Fleetwood Mac förflyttade till nutid, men jag tycker inte de behöver  jämföras med andra. De räcker gott och väl som sig själva.

Systrarna Haim började spela redan när de var små, och från början spelade alla trummor. Men idag är faktiskt trummisen i bandet ingen av dem. Nu ligger de på brittiska albumlistan och i somras spelade Haim på festivalen Way out West i Göteborg. Om någon som läser det här var där, så hör gärna av dig och berätt för mig hur det var.

I tidningen i morse läste jag en intervju med Haim, och systrarna berättade att när de spelar ute så brukar arrangörerna prata mycket om hur söta och gulliga de är, men mindre om deras musik. 

– För ett par månader sedan gjorde vi en spelning i London. Biljetterna var slutsålda, det var jättestort för oss och efteråt så var vi stolta över hur bra det hade gått. Och den första killen som kommer fram till mig säger att vi börjar bli bra – för att vara ett tjejband, sa Alana Haim i Dagens Nyheters intervju.

Man blir så himla arg! Tänk om någon skulle komma och säga till, låt säga Arctic Monkeys att "nu börjar ni låta riktigt bra, trots att det bara är killar i bandet".

Sä här låter Haim:

Dagens boktips: Millan - hästar, hundar och hår under armarna.
När jag var liten älskade jag böckerna om Millan, och då var ju hon också liten i berättelserna.
I våras kom en ny bok om henne, och i den är hon 12. Jag gillar henne så mycket! Jag tycker hon är lite som jag själv var för några år sedan, bortsett från att min karriär i stallet blev VÄLDIGT kort. Det var nämligen då det upptäcktes att jag var pälsdjursallergiker, tråkigt nog. Men jag hann i alla fall vara i stallet tillräckligt många gånger (det var väl fyra, kanske fem) för att jag ska känna igen det där som hästtokiga Millan är med om i boken.
Personerna i Millan-boken går ju på mellanstadiet, men den här berättelsen är kul att läsa även om man blivit lite äldre.

Milena Bergquist heter hon som skrivit boken.

Så fint de sjunger! Jag ryser.

För några dagar sedan var Johanna och Klara i First Aid Kit hos David Letterman. Det är stort. Han har en pratshow i TV varje dag och typ alla amerikaner ( ja nästan åtminstone) tittar. Bara riktigt stora artister får vara med.

I somras såg jag First Aid Kit live två gånger, först i Uppsala när de var förband åt Patti Smith. Jag hade hoppats att de skulle göra Danding Barefoot tillsammans, men det gjorde de inte. Sedan såg jag dem på festivalen Stockholm Music and Arts i augusti, och då var de nästan ännu bättre. Jag ska nog kolla in Emmylou Harris, som de sjunger om.

First Aid Kit´s Emmylou har en sorglig test som börjar så här: