Ett livstecken efter lååång tystnad och så lite "sluta skolan-musik".
Det är mer än en månad sedan jag skrev något här på bloggen. Sorry. Jag har haft så fruktansvärt mycket att göra. Ni vet hur det är, terminen är snart slut och vi har haft massor av prov i skolan, och dessutom projekt att lämna in. Vi har också haft flera konsert, kören från skolan alltså, och det betyder ju repetition efter skoltid. Och så händer det ju alltid en massa andra saker i slutet av våren och början av sommaren, en del roliga och annat mindre roligt.Jag hade tänkt berätta en del av det som hänt, men jag inser att det är alldeles för mycket. Vi tar det någon annan gång.
Ute på gatorna rullar studentflaken fram med klasser som slutar gymnasiet. Stort oväsen! Jag kan inte låta bli att undra hur de väljer musiken. Varje år vid den här tiden, så blir det revival för en del av de där låtarna man hoppades skulle förbli bortglömda.
Jag tycker flakstudenterna borde välja musik som handlar om att sluta skolan. Här kommer några tips. IK, alla är väl inte direkt flakanpassade, men de påminner i alla fall om att det kan kännas bra att sluta. Men jag tror att det kommer att känna vemodigt också, så småningom när det blir dags.:
En fantastisk gammal låt med Sparks, som ju turnerar fortfarande och dyker upp i Stockholm ganska ofta, är "This Town Ain´t Big Enough for the Both of Us." Full av härlig galenskap:När Sparks var i Japan i fjol hamnade Russel Maels på Karaokebar, såg att man kunde välja låten, gjorde det och sjöng karaoke med sig själv. Resultatet hör ni här:
Det var ju kulturnatt här i Stockholm igår. Då kan man se dans, teater och utställningar, och lyssna på musik på massor av platser. Det kostar ingenting och det är ett bra tillfälle att upptäcka sådant som man kanske inte skulle hitta fram till annars. Jag hamnade på en konsert i Kulturhuset med en grupp som heter MOLO, och som låter ganska annorlunda än den musik jag brukar lyssna på. Gillade dem verkligen. och bestämde mig för att i fortsättningen försöka låta bli att tänka "jag är en sådan som brukar gilla. . ." och i stället försöka ge musik som ligger utanför min vanliga smak en chans.
Letade efter påskmusik för att önska glad påsk. Hittade inte så mycket, men passar på att påminna om Patti Smiths album Easter. "Beacause the Night" är ju den mest kända låten, men här är en annan favorit:
Till slut fann jag en påsklåt, Easter med Jefferson Airplane. Grace Slick heter hon som sjunger. Älskar hennes röst.
En bok jag verkligen kan rekommendera till alla som gillar musik, och som gör musik själva är Girls like us, skriven av Sheila Weller. Det är en sorts biografi över Joni Mitchell, Carly Simon och Carole King, artister och låtskrivare vars karriär började på 60-talet. Alla tre har gjort fantastiska låtar, riktiga klassiker, så har du inte lyssnat på dem än så gör det!
Vanliga biografier kan ibland bli ganska trista, typ "först hände det, och sedan hände det och därefter hände det", men så är inte den här boken. Den är mer som en roman, och när man läser den känns det som om man lär känna de här tre tjejerna ganska väl, man både identfierar sig med dem och blir förbannad på dem ibland. Och så märker man hur mycket världen har förändrats. Det var mycket tuffare att vara kvinnlig musiker när de slog igenom.
Men jag blev lite besviken på Joni Mitchell. Hon gör så vacker musik men verkar inte alls sympatisk. När jag lyssnar på texter brukar jag fundera på om jag skulle vilja ha låtskrivaren som granne. Men jag tror inte jag skulle vilja knacka på Jonis dörr för att be om lite socker eller något annat man glömt att köpa. Hon skulle nog inte ens öppna.
Jag vet inte om boken finns på svenska. Så här ser den ut:
Carly Simons kanske mest kända låt. Det har varit mycket spekulationer om vem den egentligen handlar om, men hon har aldrig avslöjat det. Det är Mick Jagger från Rolling Stones som körar.
Och ett Joni Mitchell-smakprov. Den som hon sjunger om, han som en gång var en fri man i Paris är David Geffen, känd amerikansk skivbolagschef.
12 november kommer en av mina stora favoriter, Ed Sheeran hit till Stockholm. Biljetterna till konserten på Fryshuset sålde slut på tre minuter!. Ser verkligen fram emot både konserten och nya albumet som släpps till sommaren.
Snacka om kariär med rivstart! Läs Fryshusets presentation:
"Ed Sheeran har kommit en lång väg sedan han couchsurfade runt och sålde cd-skivor direkt ur sin ryggsäck. Från att göra omkring 300 småspelningar i Storbritannien 2011, till att sälja ut flera turnéer – inklusive fem utsålda Hammersmith Apollo på sin senaste turné i Storbritannien. Den Suffolk-härstammande Sheeran har inte bara blivit en stor succé i Storbritannien, utan hans framgångar har gjort avtryck världen över.
Efter en handfull EP releaser, släpptes Sheerans debutalbum ” + ” i Storbritannien i september 2011 och sedan dess har han inte sett tillbaka. Albumet, som nu har sålt sex gånger platina och nästan i två miljoner exemplar, gick direkt in på plats nummer ett på de officiella brittiska listorna vid releasen och återvann förstaplatsen vid årsskiftet 2012 igen. Ed hade den högsta öppningsförsäljningen någonsin för en debuterande manlig soloartist i Storbritannien. Dessutom har hans musik uppmärksammats med två BRIT Awards för “Best Male” och “Best Breakthrough Act” samt en prestigefylld Ivor Novello Award för “The A Team “.
År 2013 fortsatte Sheeran med att ta sina framgångar till staterna. Han var öppningsakten på Taylor Swifts USA-turné samt medverkade på hennes singel “Everything Has Changed”. Dessutom, sålde den Grammy-nominerade superstjärnan ut tre Madison Square Garden-spelningar samma år. Nu är Sheeran tillbaka utan några som helst tecken på att dra ned på tempot. Under den första veckan i januari 2014 tillkännagav han sin första brittiska turné sedan 2012, inklusive fyra O2 Arena-datum.
Den nya skivan är klar och kommer att släppas till sommaren och idag kan vi även avslöja att Ed Sheeran kommer till Stockholm den 12 november! Om den kommande Europaturné säger Ed ”I really enjoy touring in Europe and its been a long time coming, so I can’t wait for these shows!’’
I väntan på hans nya musik, passa på att lyssna på den här avskalade versionen av en av världshistoriens vackraste låtar:
Är sjuk och hemma från skolan. Spelar piano, försöker lära mig Wutherings Heights riktigt bra. Det är en av de vackraste, mest magiska låtar som någonsin skrivits, tycker jag. Men att sjunga den här låten när man har lite ont i halsen går förstås inte alls.
Kate Bush är rätt speciell, hon var ju bara 13-14 år när hon skrev vissa av låtarna på sitt debutalbum The Kick Inside (ett av de snygggaste skivomslagen någonsin, för övrigt) som kom ut några år senare. Lyssna på texterna, eller läs dem, och det framstår som ännu konstigare att en så pass ung person skrev dem.
Tyvärr hade Kate svår scenskräck och uppträdde nästan aldrig live. Men nu, flera årtionen senare, verkar hon ha kommit över sin gamla nervositet. I slutet av sommaren, i augusti och september, ger hon sig ut på turné och det blir 15 konserter, ingen av dem i Sverige tyvärr. Biljetterna sålde slut på en kvart!
Igår bloggade jag om stilikoner från musikvärlden (för att jag är så trött på min egen stil och på jakt efter en ny). Här kommer några till som verkligen lyckas med att se ut på sina alldeles egna sätt:
Rebecca & Fiona, naturligtvis. Det finns förresten en lång bra intervju med dem i senaste Nöjesguiden.
Och M.i.a förstås.
Och så Annie Lennox.
Av någon konstig anledning är rödhåriga klart överrepresenterade bland mina stilförebilder. Kanske skulle man färga håret? Rött är roligare än ljusbrunt.
Det är väl onödigt att tillägga, men alla stilikonerna, både de här tre och de jag valde ut igår, är självklart inte bara förebilder för sina kläders skull utan minst lika mycket för musiken ( ja, med undantag av Madonna då, hennes musik gillar jag inte så mycket),
Minns ni The Voice, talangtävliingen där domarna inte fick se de tävlande förrän om de bestämt sig om de gillade dem eller inte? Det kan ju leda till vissa överraskningar, som i Italien. Kolla här:
Solen skiner allt vad den orkar, himlen är blå och och molntussanra som svävar omkring är små och glada. Det är 11 grader varmt och jag kan ha min älskade skinnjacka igen, den som jag köpte i den där second handbutiken på Odengatan. Då behövs lite vårmusik att nynna på:
I slutet av april är det Lykke Li-konsert här i Stockholm. Agnes, Klara och jag hade tänkt gå dit, och mamma ville också följa med. Idag försökte vi köpa biljetter. Och gissa vad! Den enda av oss som kommer in är mamma! Det är åldersgräns 20! Jag blir så ARG, helt vansinnig av liska!
Många som lyssnar på Lykke Li är ju i min ålder. Kunde hon iinte spelat två gånger, en gång tidigare på dagen för oss som är yngre och sedan en gång på kvällen?
Nu ska det visst släppas en del biljetter med lägre åldersgräns, men det har vi ju ingen glädje av för då handlar det om 18-årsbiljetter.
Jag har hört Lykke Li live för några år sedan, det var på Cirkus och hon var jättebra.
Så grattis alla ni gamlingar som kan gå på Berns och höra henne den här gången.
Här är en akustisk version av en av mina favoriter bland hennes låter, som tröst för oss andra:
Halva makten, hela lönen och halva tiden med gitarren
"Varje ung flicka som vill plocka upp elgitarren, starta ett band med sina bästisar, göra sin första musikproduktion, skapa sin första electropoplåt eller drömmer om att erövra en stökig festivalscen under en sen sommarnatt, tror att hon är nästan alldeles ensam, hon måste uppfinna det här själv.
För gång på gång bleknar vi, alla vi som var hon, bort från historien."
Jag är ju en sådan ung flicka. Kommer jag att höra till dem som ska blekna bort? Så tänkte jag när jag läste texten som fanns i Aftonbladet igår. Artikeln är undertecknad av 157 musiktjejer, bland dem Lykke Li, Nina Persson, Rebecca&Fiona, Robyn, Marit Bergman, Sibille Attar, Jenny Wilson, Ane Brun. . .
De är förbannade på att när ett nyhetsprogram på TV tar upp "det svenska popundret" nämns bara killar, fast flera av tjejerna bakom artikeln (och andra svenska pop- och rocktjejer) haft stora internationella framgånger. Och när det ges ut en samlingsbox med 100 svenska band (urgamla visserligen, men ändå) finns inga tjejer alls med. Och när det ska bli stor nostalgisk proggkonsert på Crkus här i Stockholm snart, så kommer få tjejer att stå på scen. . .
Så vad ska man göra? Bli arg förstås. Men inte glömma att ge stöd åt andra tjejer som spelar, oavsett om de är kända eller inte. Leta efter kvinnliga musiker att bli inspirerad av. När du hittar någon som du gillar, tipsa andra om henne. Fortsätt spela själv!!! Och om du har turen att gå i en skola som har mysrum eller kafé med instrument (vi har det i min skola) så låt inte killarna lägga beslag på instrumenten hela tiden. Halva makten och hela lönen räcker inte. Kräv halva tiden med gitarren!
Den här låten har jag tjatat om förr, men det är värt att göra det igen. Tycker den är så bra. Regina Spektor är en av mina favoriter och förebilder, men här låter hon lite annorlunda än vad hon brukar göra. Låten gjordes för teveserien Orange is the new black, som också rekommenderas om någon har missat den. Men börja med att lyssna på Regina:
