kahlokarlsson

Det har tyvärr inte blivit så mycket bloggat hittills under det här jullovet. Ni vet hur det är, man sover länge och så vill man träffa kompisar och vips så är dagen slut. Men jag vill i alla fall passa på att önska alla ett riktigt bra 2014.

Agnes och jag har passat på att spela ute en del, och igår vågade vi oss till Gamla Stan. I vanliga fall brukar vi ju stå vid ingången till Gärdets T-banestation med våra gitarrer, men så tänkte vi att vi kunde variera oss lite.

Sedan gick Agnes och jag till Myrorna på Adolf Fredriks Kyrkogata och köpte varsin klänning för en del av pengarna vi tjänat.

På tal om gatumusik:  Jag läste en intervju med Marc Rosenberg, alltså Passenger, i en gammal musiktidning. I somras, när han hade en megahit med "Let her go" var han ju i Stockholm och uppträdde på Allsång på Skansen. Men gissa vad han gjorde bara några timmar innan! Han stod i Berzelii park med gitarren och spelade för folk som bara råkade gå förbi.

Det är ganska härligt, tycker jag, att han samtidigt som låten låg högt på listorna i hela världen, ställde sig ute och spelade som vilken gatumusikant som helst, som Agnes och jag.

 

Här kommer en annan låt och den här handlar om en gatumusiker. "For Free" av Joni Mitchell:

Bakar pepparkakor och lyssnar in julen.

Här är några smakprov:

 

 

 

 

Önskar er en fin Luciadag. Det här är vad jag gjorde i morse (fast just det här klippet är et par år gammalt. Det lät ungefär likadant i år).

:

Det är ju liksom OK att håna fangirls, så man blir glad när hånarna får svar på tal. I tidningen Frihet skriver en kille som heter Linus Fremin bland annat så här:

. . . skepticismen mot flickfansen har med åren blivit hård och hjärtlös. Under Justin Biebers Sverigebesök i våras sände SVT:s Nyheter ett inslag om hans gråtande fans. När det senare lades upp på Youtube fylldes kommentarsfälten med vidriga kommentarer som “Dom här människorna borde utrotas” och “Ett nackskott skulle sitta bra på varenda jävel”. . .

. . .En del av förklaringen till den hånfulla och ibland direkt hatiska attityden är det faktum att flickfansen är en maktfaktor. Justin Biebers ”beliebers”, One Directions ”directioners” och Eric Saades ”saadister” är själva grunden för deras framgångar. . . 

. . .däri ligger nog den största förklaringen till flickfanshånet. Att många stör sig på att fansen vägrar vara duktiga flickor som sitter stilla och håller käft. Att de i stället skriker, gråter och svimmar så fort de andas samma luft som sin idol. Det är något väldigt vackert med det. 
Läs hel artikeln här:http://www.frihet.se/text/2013/09/unga-fans-en-maktfaktor

Ett annat förslag: Läs också boken om mig, som ju bland annat handlar om hur det är att vara fangirl:

Här kan man snacka om förebild: Linda Perry har grundat två skivbolag, och skrivit och pruducerat massor av hits för stora artister, bland andra Pink (Get the Party Started), Christina Aguilera (Beautiful) och Gwen Stefani (What You Waiting for?.

Men jag tycker Linda Perry var (är?) ännu bättre själv, som här i gruppen 4 Non Blondes, som bara fick en enda hit, nämligen What´s Up? 

Sorry för min långa tystnad. Förklaring kommer kanske senare. Eller kanske inte. Här blir det lite musik så länge. Visst sjunger de fantastiskt Klara och Johanna! Kan tänka mig att Mick Jagger, som skrivit låten, tycker den blir fantastiskt bra i den här versionen.

En tidning i England, BBC History Magazine, har haft en onmröstning bland sina läsare om vem som är/var mest välklädd i landet genom tiderna. David bowie vann med mer än 48 procent av rösterna.

Men på andra plats kom drottning Elizabeth. . . Här en bild på den välklädde:

 

 

 

Nu är det höst tyvärr. Mörkt på morgonen när jag vaknar. Grått och regnigt. Knappast ljust när det blir dag ens. Då passar det bra att väckas av No Light  med Florence and the Machine.  Lyssna gärna på den akustisk versionen också. Den är fin men lite för stillsam för att vakna till. Här är ett klipp från BRIT Awards förra året i O2-arenan i London.

Vilken musik väcker dig?

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/10538799/?claim=phf23q6hwgm">Följ min blogg med Bloglovin</a>

Den här låten handlar visserligen inte om en astronaut utan om ett ufo som vi här på jorden behöver. En lite gladare låt. Älskar den här!

Klippet är från det brittiska TV-programmet Top of the Pops, och även om Bowie var ganska känd innan så blev det här hans riktig stora genombrott.

Bowies gitarrist under den här tiden, Mick Ronson, bodde förresten i Stockholm, på Rörstrandsgatan, efter det att han och Bowie slutade spela ihop.

Starman – David Bowie

 

There's a starman waiting in the sky
He'd like to come and meet us
But he thinks he'd blow our minds
There's a starman waiting in the sky
He's told us not to blow it
Cause he knows it's all worthwhile

 

Kent har förstås också snurrat omkring ute i rymden.

När Det Blåser På Månen - Kent

 

är jag en Astronaut?
är jag en Astronaut?
är jag en Astronaut?
är jag så ensam?

Och här kommer en ensam astronaut från Melodifestivalen för länge sedan, när jag var liten. Anropar FÖrsvunnen med Hanna Hedlund.

Anropar försvunnen – Hanna Hedlund

 

Din signal, dog ut och du försvann
Men jag hann få ditt namn
Här är jag med ditt öde i min hand

Hallå, hallå
Det här är X22
Jag söker efter dig
Jag anropar försvunnen astronaut
Hallå, hallå
Och visa att du finns
Jag vet att du kan höra mig
Jag anropar försvunnen astronaut
Hallå, hallå

Och här kommer nästa astronaut som är väldigt ensam långt ute i rymden. Rocket Man med Elton John.

Rocket Man – Elton John

 

I miss the Earth so much, I miss my wife 
It's lonely out in space 
On such a timeless flight 

Jag funderade ju på det här med låtar som handlar om att bli övergiven ute i rymden härom dagen, och lovade exempel. Det blev inga då, jag fick problem med webläsaren. Men här kommer nu det första och mest givna exemplet:

Space Oddity – David Bowie

 

Ground Control to major Tom,

Your circuit´s dead, there´s something wrong,

Can you hear med Major Tom?

 

Here am I floating 
round my tin can
Far above the Moon
Planet Earth is blue
And there's nothing I can do.

 

1 timme och 27 minuter, exakt så kort tid tog det innan biljetterna till Glastonburyfestivalen var slutsålda. 120 000 biljetter, som kostade över 2000 kronor! Och då vet man inte ens vilka som ska spela där!

Jag hade så gärna velat åka dit.

För två år sedan var vi på semester i Cornwall i England. Vi var där just under den tid då festivalen brukar pågå. Det var inte så långt till Glastonbury från byn Mousehole där vi bodde, och jag tänkte att jag nog skulle kunna övertala Siggy, eller kanske mamma att följa med till festivalen.

Men just det året var Glastonbury inställt. Typiskt!

Istället hamnade jag på Mouseholes årliga sommarfestival, lyssnade på ett banjoband från staden Penzance strax intill, minglade med bleka britter utklädda till sjörövare och åt paella som serverades ur en båt (!) och var tillagad i sådan mängd att det räckte till hela byn. Det var en märklig festival, och ganska så kul faktiskt. Men det var ju inte som att få gå på Glastonbury.

Det blev ingen festival  i Glastonbury 2012 för att arrangörerna hade svårt att få tag på tillräckligt många bajamajor och att ordna med polisbevakning. Just den sommaren var det ju sommar-OS i London som lade beslag på både bajamajorna och poliserna.

Här är en flygbild från Glastonburyfestivalen förra året.

 

Blev så glad när jag såg att The1975  spelar på Debaser/Strand ( en scen som ju har en väldigt speciell betydelse i mitt liv, som vissa av er vet). Men så visade det sig som vanligt att man är för ung, det är 20-årsgräns. Skit!

Det är en anledning till att jag gillar sommaren så mycket, då är det ju många utomhusspelningar utan åldersgräns.

Men alla ni som är tillräckligt gamla, gå och lyssna på Debaser/Strand den 22 november.

Ett litet smakprov på hur det kan låta här:

Sitter och tittar på Idol.  Gillar Jens, Kevin och Elin. Men måste Alexander Bard vara så himla elak? Elakhet är faktiskt inte bra TV-underhållning och karln sprider knappast fredagsglädje omrking sig.

Vad säger ni? Ska vi inte ge bort Alexander Bard till Ryssland? Ryssarna gillade ju det där schlagerbandet han hade, BWO, Bodies without Organs, eller vad det nu hette.

Men vid närmare eftertanke kunde det kanske bli ganska synd om Alexander Bard i Ryssland, eftersom många är så homofobiska där. Kanske skulle ryssarna vara lika elaka mot Alexander Bard som han är mot andra?

Men vid en tredje eftertanke: Tänk om Alexander Bard skulle göra lite nytta där, genom att bekämpa homofobiska fördomar, med hjälp av sin elakhet. Det är kanske det som är hans viktiga uppgift här i livet? Och ännu bättre:  Idol-deltagarna skule slippa bli knäckta och kämpa för att hålla tillbaka tårarna i direktsändning.

 

 

Det handlar mycket om systrar här. Igår skrev jag ju om systrarna Söderberg i First Aid Kit och idag handlar det om systrarna Danielle, Alana och Este i bandet Haim ( som också är tjejernas efternamn). De beskrivs ibland som Fleetwood Mac förflyttade till nutid, men jag tycker inte de behöver  jämföras med andra. De räcker gott och väl som sig själva.

Systrarna Haim började spela redan när de var små, och från början spelade alla trummor. Men idag är faktiskt trummisen i bandet ingen av dem. Nu ligger de på brittiska albumlistan och i somras spelade Haim på festivalen Way out West i Göteborg. Om någon som läser det här var där, så hör gärna av dig och berätt för mig hur det var.

I tidningen i morse läste jag en intervju med Haim, och systrarna berättade att när de spelar ute så brukar arrangörerna prata mycket om hur söta och gulliga de är, men mindre om deras musik. 

– För ett par månader sedan gjorde vi en spelning i London. Biljetterna var slutsålda, det var jättestort för oss och efteråt så var vi stolta över hur bra det hade gått. Och den första killen som kommer fram till mig säger att vi börjar bli bra – för att vara ett tjejband, sa Alana Haim i Dagens Nyheters intervju.

Man blir så himla arg! Tänk om någon skulle komma och säga till, låt säga Arctic Monkeys att "nu börjar ni låta riktigt bra, trots att det bara är killar i bandet".

Sä här låter Haim:

Så fint de sjunger! Jag ryser.

För några dagar sedan var Johanna och Klara i First Aid Kit hos David Letterman. Det är stort. Han har en pratshow i TV varje dag och typ alla amerikaner ( ja nästan åtminstone) tittar. Bara riktigt stora artister får vara med.

I somras såg jag First Aid Kit live två gånger, först i Uppsala när de var förband åt Patti Smith. Jag hade hoppats att de skulle göra Danding Barefoot tillsammans, men det gjorde de inte. Sedan såg jag dem på festivalen Stockholm Music and Arts i augusti, och då var de nästan ännu bättre. Jag ska nog kolla in Emmylou Harris, som de sjunger om.

First Aid Kit´s Emmylou har en sorglig test som börjar så här:

För några dagar sedan skrev jag om världshistoriens vackraste låtar och en på min lista är Patti Smiths Pissing in a river. Men jag trodde att den hette Pissing in THE river, ända tills jag läste kommentaren från Fredrika.

Det fick mig att tänka på sajten Saltmannen som är så sjukt rolig att den borde kunna pigga upp till och med den mest griniga surpuppa.

Till Saltmannen skickar folk missförstådda låttexter. Mina favoriter är killarna som fick Bowies Ziggy Stardust rejält om bakfoten. Bowie sjunger ju . . .making love with his ego. . .. Men den ena av killarna trodde det var  . . .making love with his eagle. . . och den andra . . .making love with a seagull.

Medan vi är inne på kinky stuff med fåglar inblandade, så måste jag även nämna Another one fights the ducks. (alltså Another one bites the dust, Queen).

Det är här bara ett par exempel. Kika in på www.felsjunget.se

När Klara och jag fikade häromdagen började vi prata om låtar som är så vackra att man nästan får tårar i ögonen när man hör dem. Sedan satte vi ihop en lista utan inbördes rangordning.
OBS: Det är inte världshistoriens BÄSTA låtar, vi återkommer kanske med fler listor senare, till exempel de gladaste och argaste låtarna. Vi börjar med de VACKRASTE.

LIFE ON MARS – David Bowie
Jag får gåshud varje gång jag hör pianotonerna som inleder Life on Mars, och när Bowie sedan sjunger den första frasen: It´s a god-awful small affair, to the girl with the mousy hair…
Kolla in videon, se hur fint hans glittrande ljust turkosfärgade kostym matchar det morotsfärgade håret.
Life on Mars är från ett tidigt Bowiealbum, Hunky Dory. Musikjournalisten Neil McCormick, korade den till världens bästa låt någonsin i tidningen The Daily Telegraph.
Abba-Frida har gjort en svensk version, Liv på Mars heter den.

WUTHERING HEIGHTS – Kate Bush
Ännu en gåshudsframkallare. Det här är Kate Bush debutsingel och den är förstås inspirerad av boken men samma namn, den som blev film härom året.
Out on the winding, windy moors, we´d roll and fall in green. . .sjunger hon och det är meningen att man ska tänka på berättelsens Catherine som dött, blivit ett spöke och nu står utanför sin älskade Heathcliffs fönster.

Kate Bush skivbolag ville ge ut en annan poppigare låt som första singel, men Kate ville absolut att det skulle bli Wuthering Heights. Till slut fick hon sin vilja igenom. Låten toppade brittiska singellistan i fyra veckor och Kate Bush blev den första kvinnliga artist som både skrivit och framfört en listetta själv.

WHILE MY GUITAR GENTLY WEEPS – Beatles
Vi kunde inte komma överens, Klara och jag. Ingen artist eller grupp skulle få med mer än en låt på listan, men hos Beatles hittade vi två favoriter (egentligen hittade vi ännu fler). Det här är Klaras val:
George Harrison som skrev låten sjunger så sorligt, mystiskt vackert. Man förstår verkligen hur mycket han älskar gitarren. Och så kan man ju känna igen det där med att det finns så mycket trist man borde göra, fast man bara vill spela.

 

 ACROSS THE UNIVERSE – Beatles
Vår (framför allt min) andra vackraste Beatlesfavvo. I den här låten färdas man rakt in i en dröm, eller snarare in i det där luddiga tillståndet mellan dröm och vakenhet. John Lennons lite sömniga sång bidrar mycket till den hypnotiska stämningen. Men inspirationen till låten är inte alls vacker: John Lennon har berättat att frasen words are flowing out like endless rain into a paper cup. . . kom till honom när han irriterade sig på att hans fru tjatade om något han inte orkade lyssna på.
Den här låten snurrar faktiskt omkring ute i rymden. Den 4 februari 2008 sände amerikanska rymdmyndigheten NASA, som firade 50-årsjubileum, ut den i riktning mot Polstjärnan, 431 ljusår från jorden.

 TEMAT UT BALETTEN SVANSJÖN skriven av Pjotr Tjajkovskij
Så underbar, så sorglig och så dramatisk när musiken skiftar karaktär när den onde trollkarlen Rothbart dansar in på scenen. Om du har sett filmen Black Swan så har du hört hur det låter.
Jag har sett den här baletten på Operan för några år sedan, men också i Dansens Hus här i Stockholm förra vintern där det gjordes en streetdance-version av Svansjön. I den föreställningen var svanarna missbrukare och trollkarlen var deras langare.
Tips: Den här hösten och vintern kan man åter se Svansjön och höra den vackra musiken på Operan i Stockholm.

LET HER GO – Passenger
Det finns låtar som är så självklara att man först tror att låtskrivaren snott dem. Och så finns texter som är lika självklart enkla, så att man är nästan säker på att man hört dem förr. Om det inte är så, är låten genialt bra.
Let Her Go av och med Passenger är en sådan låt, och dessutom vacker – ett givet val på Klaras och min lista.

PISSING IN THE RIVER – Patti Smith
Pissing I the river, watching it rise. . . Hur kan man skriva en låt med text som börjar så, och få det att låta så vackert att man ryser? Patti Smith kan.
Jag gick in på songmeanings.com för att kolla hur folk tolkar den konstiga texten. Någon trodde att den handlar om att det inte spelar någon roll vad man gör, allt är egentligen betydelselöst. Någon annan skrev att den beskriver hur en av Pattis pojkvänner plötsligt flyttade till Colorado utan att tala om det för henne i förväg. En tredje skrev att texten betyder det lyssnaren vill och behöver höra just då.

DIMMAN LÄTTAR av Carl Nielsen
Ett klassiskt stycke med flöjt och harpa. När jag lyssnar på det kan jag se små älvor som dansar i dimman på gatan utanför mitt fönster.
Dimman lättar skrevs som teatermusik, till en pjäs som heter Moderen och skrevs av en dansk författare som hette Helge Rode.

HALO – Beyonce
Här snackar vi om passion. Så underbart och kraftfullt Beyonce sjunger! Låten valdes till Best Song på MTV Europe Music Awrds 2009.
Beyonce har gjort om texten några gånger när hon framfört Halo, en gång som hyllning till Michael Jackson efter hans död, och en annan gång för att hedra dem som dog vid den stora jordbävningen på Haiti 2010.

WHAT THE WATER GAVE ME – Florence & the Machine
Som så många andra låtar handlar den här om något riktigt sorgligt, om hur författaren Viginia Woolf, som led av svåra depressioner, begick självmord. Florence sjunger om hur Virginia Woolf vandrade ner i floden Ouse med stenar i fickorna.
Florence Welch (en av mina stora favoriter) har berättat att hon fick inspirationen till låten när hon tittade på en målning av Frida Kahlo!

SOME DIE YOUNG- Laleh
Så vacker, så sorglig. Speciellt när Laleh sjöng den för att hedra de norska ungdomarna som sköts till döds av Behring-Breivik på sommarlägret på Utøya. Inför minneskonserten för offren skrev Laleh ett öppet brev till deras anhöriga. Där stod bland annat: . . .tack för att ni lärt mig vad det är jag skriver om och för.

VISA I MOLOM – Alf Hambe.
Den låter som en gammal folkvisa, fast den inte är det. Den här har vi sjungit i kören i skolan och jag älskar textraden Vind går i felom, spelom.

Det blev mycket moll på den här listan, nu känner vi oss riktigt nedslagna, Klara och jag. Nästa gång blir det något HELT ANNAT, kanske energisk musik att städa rummet till?
Men innan dess, vilka tycker ni är världshistoriens vackraste låtar?